kristin och henrik h
jag tror det var en dag i somras,, jag såg dem sist. ändå exakt samma nu som alltid. ingenting som förändrats. samma känsla samma sätt samma prat som alltid. äkta vänner förändras inte på det viset. som jag hörde på en tv-serie när jag var ung. himlen förändras men aldrig själen, för dem som seglar över haven. utsidan förändras men vissa saker har man alltid kvar. vi har så mycket, kristin och jag. som vi gjort och tänkt och pratat om. och så mycket som vi inte pratat om men som ändå finns där. och varenda gång det är dags att skiljas igen är det samma sak. och efteråt. har aldrig känt mig så hemma hos några som hos dem. i deras hem, i deras sätt. samma sak för dem, märkte jag ;) jag visste det om kristin redan. nu båda.
