söndagsfestival
festival igen. kanske hela mitt liv är en enda lång festival. bara byta tema lite då och då? den ena perioden avlöser den andra. aldrig normala mängder aldrig normalmycket aldrig lagom. alltid övermycket alltid mani alltid superfokus alltid superseriöst. lagom är inte för mig. normal är inte för mig. mittemellan är så lite mycket INTE jag som går att vara. på riktigt eller inte alls.
festival alltså. beck-festivalen närmade sig sakta sitt slut. tyvärr. istället, och för att jämna ut övergångsperioden däremellan, elvis. en film om elvis. sedan dokumentär om olle ljungström. kul kille. inspirerande på något vis. och så festival igen med fågelfilm. som bekant så behöver man vissa grejer till en festival. man behöver ostbågar, pizza, godis, något att dricka och så behöver man ett trevligt festivalsällskap. som ibland somnar mitt under festivalen men ändå. att ha festival själv skulle förstås kunna fungera lika bra. minst. men det skulle vara något annat. något helt annat.
hörde någon på tv nyss, säga att ögonen är själens spegel. jag sätter mig vid en spegel i mitt hem och tittar in. först knackar på lite tyst och inte för hårt, vill ej skada. tittar in sedan, genom fönstret. hallå. det är tomt. tomt och ekar på något vis. något verkar fattas därinne. något liksom ligger och skramlar på botten. som tomma skal. tomma frasiga skal. som löv nästan. min homeopat frågade mig en gång hur jag bekräftar mig själv. ja. hur gör man det. jag visste det inte då. ingen aning. hur ska man veta det? först flera år senare kom jag på det. genom att alltid ge mig själv vad jag behöver. behöver jag bada så gör jag det. behöver jag skriva så gör jag det. behöver jag två pizzor så skaffar jag det. behöver jag snälla ord så läser jag några bra affirmationer. tyst och för mig själv. behöver jag ett kilo godis så äter jag det. just nu behöver jag fika. det tomma skramlandet är ekot från min mage. att jag inte tänkte på det. små stackars lagerblad är det ju. 
