äna montäna
stackars lilla anna. plötsligt var hon så liten och hjälplös. och plötsligt såg jag henne som hon faktiskt är. bara ett barn. hon växte så fort in i anna-fixar-rollen och allt vad det innebar. hon var en av oss och man såg henne som vår jämlike och inte alls som ung. men skorna var egentligen alldeles för stora, fastän hon fyllde ut dem väl. jag glömmer bort ibland att hon är bara arton år. det finns ingen som jag älskar att provocera och retas med som anna. ingen på jobbet som får mig att skratta som anna. inget humör så skiftande som annas. och fastän hon hatar mig ibland så är den bästa stunden på dagen när anna hasar in i sin humledress. innanför den, pyamas och till detta uggs.
nu får du vila dig för jobbet är inte detsamma utan dig.
nu får du vila dig för jobbet är inte detsamma utan dig.
