kasparthedog

fadderbarn på besök med bästa kristin. fadderbarnet ville inte gå och lägga sig. fadderbarnet ville titta på bamse, kasta barba-hårig i golvet gång på gång, läsa laban, äta stjärnor i smyg, äta broccoli, undersöka och valla fårskinnet.

med kristin var allt som vanligt. allt lika roligt och allt lika självklart fortfarande. jag hoppas att det alltid kommer vara så. det enda som förändrats är våra fyndrundor. men det är mer själva omgivningarnas fel. det är liksom inte alls detsamma att gå och fynda på röda k i falken som det var att fynda på bra och beg. eller på kultur-bra&beg-eriks-rundan.

jag hade glömt hur viktigt det är att faktiskt omge sig med människor som talar samma språk ibland. som läser på exakt samma sida som jag själv. och nu när de åkt blir jag påmind om hur noga jag måste vara med att bevara detta. för att inte glömma bort vem jag är. och för att inte damma igen helt. lite som med min eltandborste. jag måste också få ligga i min laddningsstation då och då. för att orka med det nödvändiga. min egen batteriladdare. det är vad hon är. jag är så glad att de var här. och som vanligt när besöken är slut så infinner sig vemodet som en envis huvudvärk. fast det gör inget. då vet jag att inget viktigt förändrats.