feeling blue...
efter värsta tänkbara valresultat var det väl inget som kändes kul. hela påföljande lediga dag genomsyras av någon slags halvdvala/depression. en känsla av tomhet infinner sig. jag ser mitt HOPE-halsband hänga på spegeln. jag låter det hänga idag. jag litar inte på det längre. en smula överdrivet är det förstås och orättvist, det inser jag. I själva verket det människorna jag är besviken på. dels blåmusslorna som bara verkar bli fler och fler och girigare och girigare, dels den växande främlingsfientligheten som nu har fått ett obehagligt ansikte. jag ägnar en stund åt att fundera över var jag kan ha mött dessa människor och om det är någon av dem som jag känner. alla dessa närmare 1500 personerna bara i lilla falkenberg. jag vill veta vilka de är. hur de ser ut och hur de sover om nätterna. jag vill fråga dem vad de är så rädda för. jag vill veta om de gillar att kunna äta sina kebabrullar och utlandssemestrar och om de gillar tzatziki, pistagenötter och pizza. sedan skulle jag fråga dem hur de själva skulle vilja bli behandlade om de hade varit tvungna att lämna allt utom sitt eget liv bakom sig. eller om de känner någon som varit med om det. eller om de varit med om något som ens kan jämföras med den känslan. att inte ha någonstans att ta vägen. att kanske inte ha någon kvar. att inte ha något kvar. med en rysning inser jag efter en stund att jag inte alls vill veta vilka de är. för de skrämmer mig. säkert lika mycket som ett främmande utseende skrämmer dem. jag tycker synd om dem och jag tänker på hur människor från andra länder berikat mitt eget liv. hur mycket jag lärt mig genom att lära känna dessa människor. jag tänker på mina vänner på papaya livs, det härliga paret på kaffeaffären, på chula och på chandana, på ali och teresa och hela hennes familj. på bleta och på alla andra jag känner som inte ser ut precis som jag. och framförallt så tänker jag på att jag själv finns till på grund av att sverige tog emot min mormor under kriget. och till sist att av alla jag känner och träffat så är det människorna med utländsk bakgrund som mest vågat visa sina tänder och skrattat. som varit t a c k s a m m a. men rädda människor har väl aldrig vågat le och få leende tillbaka. DET skrämmer MIG.
av den annars så underbara tvådagarsledigheten återstod så en. eller en halv. första halvan ägnades åt mina bästa arbetskamrater. förmodligen de bästa som finns. de som får mig att känna mig hemma och inte så ensam. de som får mig att skratta nästan hela dagarna på jobbet. de som retar sig på mig ibland för att jag är retlig helt enkelt. och de som vågar säga det till mig. de som står ut med mitt tjat om kaffet och mina smått irriterande språkpolisegenskaper (speciellt vad gäller halmstadspråket). och de som hatar mina provocerande frågor men som inser att jag gör det av en speciell anledning.
emma visste precis vad som skulle muntra upp det hemska. små raringar i tjusig påse. ljuvliga små konstverkspraliner made by hand. choklad har en märklig inverkan på mig. det går inte att vara ledsen när man har en prasslig påse prallar framför sig. och coffee till det. och det går inte att vara ledsen när man måste skratta oavbrutet åt dem. tjejerna, inte pralinerna. för det går inte att vara lugn och oberörd till teresas självironi och hur hon liksom skrattar hysteriskt när hon väl börjar. inte heller kan man sitta ledsen till emmas spontana kommentarer/danser/ansiktsuttryck/sånger, eller till annas herregudande och imitationer.
hela arga/besvikna/ledsna/hopplösa måndagskvällen gick förresten åt till bullbak. man blir glad av kanel. och nymortlad kardemumma. att blanda detta med råsocker och ekologiskt smör (för det är faktiskt godare med eko än vanligt, det är ingen överdrift) gör inte precis saken sämre.
av den annars så underbara tvådagarsledigheten återstod så en. eller en halv. första halvan ägnades åt mina bästa arbetskamrater. förmodligen de bästa som finns. de som får mig att känna mig hemma och inte så ensam. de som får mig att skratta nästan hela dagarna på jobbet. de som retar sig på mig ibland för att jag är retlig helt enkelt. och de som vågar säga det till mig. de som står ut med mitt tjat om kaffet och mina smått irriterande språkpolisegenskaper (speciellt vad gäller halmstadspråket). och de som hatar mina provocerande frågor men som inser att jag gör det av en speciell anledning.
emma visste precis vad som skulle muntra upp det hemska. små raringar i tjusig påse. ljuvliga små konstverkspraliner made by hand. choklad har en märklig inverkan på mig. det går inte att vara ledsen när man har en prasslig påse prallar framför sig. och coffee till det. och det går inte att vara ledsen när man måste skratta oavbrutet åt dem. tjejerna, inte pralinerna. för det går inte att vara lugn och oberörd till teresas självironi och hur hon liksom skrattar hysteriskt när hon väl börjar. inte heller kan man sitta ledsen till emmas spontana kommentarer/danser/ansiktsuttryck/sånger, eller till annas herregudande och imitationer.
hela arga/besvikna/ledsna/hopplösa måndagskvällen gick förresten åt till bullbak. man blir glad av kanel. och nymortlad kardemumma. att blanda detta med råsocker och ekologiskt smör (för det är faktiskt godare med eko än vanligt, det är ingen överdrift) gör inte precis saken sämre.
