kasparthedog

Jag var en båt långt innan jag träffade dig. En stark och stadig historia med livbåtar hängande utefter sidorna. Sakta gled jag fram längs trånga kanaler, kantrade av lupiner och cyklande turister. Då och då stannade cykelmänniskorna och vinkade och tittade på mig där jag skred fram, nästan högtidligt. Under mig gäddor, abborrar och näckrosblad. De bar mig på sina axlar, stöttade mig. Jag var deras vän och de skulle aldrig svika mig. Jag kände mig trygg.

Så kom en dag då kanalen plötsligt kändes för trång. För liten och för grund. Jag kände stenarna på botten krafsa mig under fötterna. Allt oftare kom jag hem med repor längs sidorna. Livbåtar och fendrar utgjorde inte längre något skydd. Det dröjde faktiskt inte länge förrän även gäddorna klagade över huvudvärk. Hade jag växt ur min kanal och allt det jag tagit för givet och det som tidigare varit min trygghet?

Om nätterna i hamnen brukade jag drömma samma dröm om och om igen. Alltid om ett stort öppet hav. Jag drömde om torsk och om makrill. Och om salt. Jag älskar salt. Men drömmen slutade alltid med att det blåste upp till storm. Makrillar och musslor flög hejvilt i luften och studsade på vågorna som mackor i en tecknad film.

Jag började lägga ut nät. Smög ut ur hamnen, ut på stora vattnet. Återvände innan nattens slut till min trånga vagga och väntade spänt in morgonen. Så snart solen gått upp seglade jag ut för att kontrollera min fångst. Veckor av sömnlösa nätter blev till månader och till slut insåg jag att nätet var allt för grovmaskigt. Allt det fina smet ju ut igen. Kvar i nätet kämpade några vrak och diverse fynd från havsbottnen. Det närmaste jag kom något värdefullt var ett par havstulpaner som byggt bo i ett tomt krabbskal.

En regnig morgon när jag minst anade det fick jag möta den glasklara blicken av en alldeles sällsam fisk som fastnat i det finmaskiga nätet. Blank och glittrande i regnbågens alla färger. Fastän det inte fanns en enda solstråle på himlen dansade solkatterna på min rygg. Fisken sprattlade vilt och försökte ta sig loss men lugnade sig snart och stirrade mig rakt i ögonen. Den hade en paralyserande blick och i dess ögon såg jag rädsla och jag såg havet.

I hamnen frågade jag runt och sökte information om den speciella fisken. Ingen visste någonting. Ingen hade sett en sådan fisk förut och ingen hade hört om sådana fjäll. Den måste hamnat fel. Ramlat ner från himlen och hamnat fel. En sådan vacker fisk skulle väl aldrig kunna trivas i den lilla kanalen. Den behöver utrymme och behöver något som kan reflektera dess glans.

Jag måste till havet. Jag måste befria min fina fisk. Måste hålla den vid liv. Jag vill mata den med räkor. Tjocka randiga rosa räkor. Jag vill bäras av maneter och av plattfiskar. Jag vill känna vågor.

Naturligtvis åkte jag vilse. Havet var så mycket större än jag väntat mig. Stenbitar och havskatter bet mig i sidorna om nätterna där jag irrade omkring. De ville inte ha mig där. De kände inte igen min sjödoft. De kände inte igen min färg. Jag hade olovligt tagit mig friheten att klampa in i deras revir. Sälar simmade tjurigt längs mina sidor hela dagarna, som för att kontrollera var jag tänkte ta vägen och var jag kommit ifrån.

Snart skulle jag få uppleva den storm jag sett i min dröm så många gånger. Snart skulle jag ge upp och överlämna mig till mitt öde och i ovädrets våld.

Jag hade precis skymtat land i min horisont när havet hetsade upp sig i storm. Kämpandes bland de mäktiga vågorna satte snart kraftlösheten in och jag gav upp. Jag såg för mitt inre hur jag krossades mot klipporna och plankor och plåt kastades upp på land och vissa sjönk till botten som små utplånade minnen. Mitt medvetande försvann och jag gled in i någon slags halvdvala.

Nästa gång jag öppnade mina ögon var det på andra sidan. Ett ljus så starkt att det sved i mina ögon. Instinktivt drog jag snabbt upp årorna som skydd och först när jag sakta låtit ljus silas in genom springor till ögon kunde jag urskilja konturerna av ett berg. Ett typiskt berg. Naivt, liksom spetsigt som ett barn skulle ritat det. Beatrice och Dante dök upp i mitt huvud och jag vet inte om det var min fantasi eller om det var verkligheten som visade mig en stege på sista trappavsatsen, längst upp. Så släcktes mitt medvetande igen och jag gled djupare och djupare in i drömmens värld igen.

Det dröjde en tid innan jag märkte att det var just på toppen av det berget jag strandat. Det som jag sett framför mig i mitt diffusa tillstånd. Det tog ytterligare en tid att förstå att det varit denna vandring uppför paradisberget jag klättrat alla de där sömnlösa nätterna. Att mitt ankare hade fått fäste i ditt hår är något som gick upp för mig nu ikväll.

Kom och lägg dig nu. Vi gömmer oss för vargarna. Kom nu. Vi gömmer oss för vargarna. Jag älskar att gömma mig såhär.

... jag med

och jag vände mig inte om.