om b och om k och om musik som stannar kvar
even when you dont know, i´ll be by your side
even when you think you´re all alone, i´ll be by your side
paus tyst stopp
i´ll be right behind you keep on going
in which ever way the wind is blowing
i will be there till the world stops turning
baby i will keep this fire burning
paus tyst stopp
jag sitter på golvet i stora ateljen, i en ring. runt om mig människor som liknar mig. fast ändå inte. eller,, jo. det finns en som liknar mig på pricken. som är som ur samma form som jag. in och ut. men jag känner henne inte så väl ännu. men hon fascinerar mig. den fotriktiga. och fan vad jag är dålig på att få huvudet proportionerligt.
det är färgfläckar på golvet. dessa fläckar som vi ett halvår senare kommer ligga på knä och skrapa bort. men det vet vi inte ännu.
det är ungefär mitt i terminen och jag hyser fortfarande stor respekt inför den väldige karismatiske mannen som har en röst som jag med lätthet kan höra i mina öron än idag. och hur det än blev senare och vad vi än kom att tycka om honom så minns jag honom i period 1 nu. jag visste det förstås inte då men på något sätt var det nog han som rätade upp min rygg. något jag är mycket tacksam för nu när jag tänker tillbaka. det och det andra. min spegelbild i livet.
det är inte utan att jag blir en smula sentimental nu ikväll när jag åker kvällsrunda med micke och testar hans nya högtalare. just denna låten lyssnar vi på och omedvetet glider jag åtta nio år tillbaka i tiden. jag ser mig själv på utsidan och jag känner igen en hel del i den jag är nu. och jag ser hur mycket som lämnats samtidigt som jag inser att det viktigaste stannade kvar i mig.
even when you think you´re all alone, i´ll be by your side
paus tyst stopp
i´ll be right behind you keep on going
in which ever way the wind is blowing
i will be there till the world stops turning
baby i will keep this fire burning
paus tyst stopp
jag sitter på golvet i stora ateljen, i en ring. runt om mig människor som liknar mig. fast ändå inte. eller,, jo. det finns en som liknar mig på pricken. som är som ur samma form som jag. in och ut. men jag känner henne inte så väl ännu. men hon fascinerar mig. den fotriktiga. och fan vad jag är dålig på att få huvudet proportionerligt.
det är färgfläckar på golvet. dessa fläckar som vi ett halvår senare kommer ligga på knä och skrapa bort. men det vet vi inte ännu.
det är ungefär mitt i terminen och jag hyser fortfarande stor respekt inför den väldige karismatiske mannen som har en röst som jag med lätthet kan höra i mina öron än idag. och hur det än blev senare och vad vi än kom att tycka om honom så minns jag honom i period 1 nu. jag visste det förstås inte då men på något sätt var det nog han som rätade upp min rygg. något jag är mycket tacksam för nu när jag tänker tillbaka. det och det andra. min spegelbild i livet.
det är inte utan att jag blir en smula sentimental nu ikväll när jag åker kvällsrunda med micke och testar hans nya högtalare. just denna låten lyssnar vi på och omedvetet glider jag åtta nio år tillbaka i tiden. jag ser mig själv på utsidan och jag känner igen en hel del i den jag är nu. och jag ser hur mycket som lämnats samtidigt som jag inser att det viktigaste stannade kvar i mig.
