kasparthedog - cefalú & palermo

vi är hemma igen. och det blåser. det är kallt och det blåser. vi sitter tysta och går igenom veckans post. sprätt sprätt alla räkningsbrev och ointressant post. lukta på sidorna i nya färska tidningar. jag häller upp nya sicilien-bönor i kvarnen och gör kaffe under tystnad för att få ut det sista av semestern. smaken. känslan. depressionen övervakar bakom dörren. jag vet det. luften är tung, både av värmen som fortfarande sitter kvar i våra skinn och av melankoli. när jag kommer in till sofforna sitter m kvar men papprena ligger utspridda och ihopknycklade i en enda röra på komattan.
- jag vill att vi skaffar en undulat, säger han med ett sådant allvar i rösten att jag inte ens funderar över om han skojar.
-okej,, en undulat, det hade vi när jag var liten. vi hade tre, en var till oss syskon. men nu? är det så roligt med en undulat. i bur?
- jag tänkte den kunde hålla mig sällskap när du jobbar och jag jobbar hemma. den kunde hänga där uppe i hörnet. han pekar upp mot taket och jag kan bara se sprickorna i taket. inte alls se en undulatbur hänga där.

vi bestämmer oss för att sova på saken och morgonen efter är fågelstackaren redan glömd. jag påminner inte och inte han heller. solen tittar fram lite och jag tänker att den kanske inte blir så hemsk ändå, hösten.