Publicerad 2011-01-24 21:13:44 i Allmänt,
i halland eller rättare sagt på alegränd firar man inte namnsdagar. det tyckte jag var lite väl torrt och tråkigt så jag bestämde mig för att fira mig själv. med kanelbullar. först carbo med rödvin och sedan kanelbullar och kaffe. blev en alldeles lysande namnsdag. till det,, per morberg-festival.
och ja. man behöver äta lax även när man är ledig.
Publicerad 2011-01-19 00:10:11 i Allmänt,
Publicerad 2011-01-06 21:06:28 i Allmänt,
Publicerad 2010-12-31 16:26:50 i Allmänt,
Publicerad 2010-12-30 23:03:34 i Allmänt,
flyg mot frankfurt 12.40 cancelled. jag såg det först. efter att ha stuvat in bilen mellan två snyggingbilar (för att liksom visa att tjuvar göre sig icke besvär-här har vi larm och grejer. de två monsterbilarna på varje sida om blacky blinkade så det räckte för vår bil också. perfekt) och halvt förfrusit tassarna på väg in till väntsalen sladdade vi så äntligen in genom entrén med vår bagagevagn för att mötas av det dåliga beskedet. vårt flyg var inställt.
ett dygn senare åkte vi till frankfurt. i takt med allt annat så var vi naturligtvis försenade till vårt försenade flyg i frankfurt. det man inte visste hemma i soffan och mysbyxorna vet man nu. det går att springa både fort och långt. om man måste. och det måste man här. frankfurts flygplats var stor skulle det visa sig. och vårt nästa flyg som hade väntat på oss hade börjat bli otåligt och var beredd att åka utan oss när vi äntligen gled fram till disken där de redan stängt utgången. vi måste med!! jag tror att våra ansiktssuttryck talade för sig själva för hon gick snällt och öppnade dörren igen och släppte in oss. vad vi inte tänkte på just här var att våra väskor förmodligen inte var riktigt lika lyckligt lottade. kanske kände de sig väldigt ensamma och övergivna när de rullade där varv efter varv på frankfurts bagageutlämning. ingen som ville kännas vid dem. och jag hoppas att de har det bra nu, var de än är. och jag hoppas att mina parisklänningar får komma till paris en annan gång. och min röda prickiga sjal och mitt röda pärlhalsband. och mina prickiga dressar. och min sammetskjol från noa. och min nya t-shirt från kristin. och min proppfulla necissär med nya färska grejer. och jag hoppas att min datasladd och kameraladdare finns kvar. det är en hel massa grejer jag önskar tillbaka där. men men. det hade varit ännu trevligare att ha det där när vi var där. i paris... istället hade vi tvättstuga i badrummet om kvällarna, på hotellrummet i paris. man lär sig en del av sådant, märkte vi. som att man inte behöver tio ombyten. och man lär sig en del om varandra när man prövas sådär. man lär sig en hel massa.
väl framme i paris var det dags att stå i kö igen. det var en lång och brokig kö. jag hade min fuskpäls på och uppskattade temperaturen till ungefär 43 grader. många väskor hade försvunnit och många olika språk skulle förklara hur väskorna såg ut och vilken adress man kunde sända dem till när de kom fram. kötiden slutade på dryga två timmar. efter det var det dags att åka till pigalle. och inte på sight-seeing utan för att bo.
första natten sov jag ingenting. jag oroade mig för att få någon form av epileptiskt anfall av de blinkande skyltarna vars neonljus letade sig in genom våra tjocka gardiner. då och då smög jag upp för att bliga ut genom en springa i gardinen. jag tänkte att paris var ingenting av det jag tänkt mig.
vid frukosten tinade min kyla mot paris upp en smula. croissants och baguette till frukost kan väl inte bli fel. ute pågick snöregnanadet för fullt. min päls blev en blöt björnpäls och inte alls mjuk och blank som hemma. tung också. snö väger mer i frankrike än i sverige. avsevärt mycket mer.
de levande skyltdockorna hade gått och lagt sig när vi kom ut och jag passade på att stanna och läsa menyn utanför en, hrm, bar. det billigaste man kunde komma över där var en coca-cola för 10 euro. champagne gick loss på 250 euro. jag undrar lite vad som ingick i de olika dryckerna. tittade på michael som verkade undra samma sak. gick vidare och bestämde oss för att inte tänka mer på saken. vi lovade också varann att bara vistas i området och på vårt hotellrum när vi verkligen skulle sova. under inga omständigheter mer tid än nödvändigt på pigalle. högkvarteret för prostitution i paris. tre dagar senare är vi rörande överens om att vi bor på bästa tänkbara plats. mysigt, parisigt och speciellt. och om man tittar lite längre upp mot backen så ser man faktiskt ett upplyst sacre coeur istället för de röda neonskyltarna. och på dagarna sover de, skyltdockorna.
fortsättning följer..
Publicerad 2010-12-14 16:27:33 i Allmänt,
så har man då blivit sjuk precis i lagom tid till paris. perfekt. men med varm choklad och lite trevliga filmer tror jag att det kan komma att ordna upp sig. det har ju pågått några dagar och det är fortfarande två kvar. men som om det inte räckte med en sjukling så är michael också sjuk. vilket betyder ett heltidsjobb för mig. sjuka män är något alldeles sällsamt jobbigt. sjuka för att inte säga döende som man lätt kan tro.. ända tills han förlorar i tv-spelet för då blir det plötsligt ett herrans liv fastän halsen var så broken?! det är inte lätt att förstå. och jag undrar oroligt om fenomenet inte försvinner med åldern. kommer det vara så här ynkligt för alltid?
något som muntrat upp i det sjuka har iallafall varit bletas hemleverans av den fantastiska fläskfilén i söndags. wonderful. samt små trevliga paket som jag fått idag. dels med posten, dels med hembesök. mitt söta fadderbarn hade kravlat iväg till en postlåda och skickat både en mysig tomas dileva-style elefanter-på-rad-grej och en dotty t-shirt. vi har det gemensamt, kristin och jag. we like it dotty. och linnea visste precis ;) och som alltid med kristin-post så är allt så organiserat och tjusigt. frimärken som matchar färger och mönstret i kuvertet.. jag älskar sådana smådetaljer som är så viktiga. man ser direkt. lagom tills jag rivit upp de fina paketen plingar det på dörren och teresa står där med kanelbullar och chokladask i högsta hugg. vilken trevlig surprise. hon kliver in och öppnar ett skumt kuvert och plockar ut något ännu mer skumt. en slags jesus-familj-bild, fast i oblatform. två stycken. tunt tunt och skört. jag får den ena att behålla själv, som minne. den andra bryter hon i två delar. och så igen. den ena halvan äter hon upp och den andra ger hon mig att tugga i mig. den klibbar fast i gommen nästan, sådär som på nattvarden när man var 14. genom detta önskar hon mig lycka och välgång inför det kommande året. och likadant med michael. han verkar skeptisk men tuggar ändå. han ser rädd ut.
Publicerad 2010-12-05 20:08:19 i Allmänt,
en del av min familj på besök.
vid gästernas ankomst bjöds det live-mingelmusik med mingelbuffé. lloyd var nöjd och höll minen. tills vi skulle äta middag.. klart man vill smaka köttbullar med pottimos. och om man inte får det så blir man lite gnällig. kan man ju förstå. den lille fick gå och lägga sig och hade desto roligare i sömnen där han måste drömt något jätteroligt. då och då skrattade det till i den lille.
desserten gjorde succe. för mig som ser saffranspannacotta så gott som varje dag på jobbet i december var det väl inte så spännande men ia menade att man kan vara säker på att den kommer på listan för årets dessert 2010. julmusikanten var inte lika imponerad av desserten utan somnade och snarkade i soffan som en liten griskulting.
i övrigt att tillägga så fick jag ytterligare två paket (utöver paris-resan som de finansierat) i form av kaffe från min favvo-botique i örebro samt ett spetsarmband i linne. succe.
Publicerad 2010-12-01 22:26:07 i Allmänt,
måleriprojektet samt fyndad kaffekopp i guld.
Publicerad 2010-12-01 19:40:40 i Allmänt,
alltså.. jag var tvungen att sno detta från emma. vilken family. lloyd är lite för mycket rockstar för sin egen ålder egentligen. men det vet han nog inte om.
Publicerad 2010-11-30 01:44:42 i Allmänt,
det är mitt under siesta. klockan är kanske fyra. stan har tömts på folk för länge sedan fastän det inte är särskilt ovanligt varmt. alla vet vad som gäller ändå. några japanska turister iklädda shorts med tröja åtknuten runt midjan samt solbrillor, letar sig fram mellan vespor och fiatar. kartan i högsta hugg och med kameror dinglande runt halsen. inte ens coop har öppet.. inte ens en vinflarra kan man få tag på. ännu mindre något att äta. och då är vi ändå i l a n d e t MAT.
vätskebristen börjar göra sig påmind och fyratimmarsgränsen är sedan länge passerad. jag börjar känna mig svag och svimfärdig. det är då jag får syn på den. en öppen dörr till en, till synes, lite halvskum pizzeria. det kommer en doft av kaffe emot oss när vi försiktigt kikar in över tröskeln. det är mörkt där inne och bakom disken står ett gäng och skojar och skrattar. jag får för mig att det är ett familjeföretag. jag vet inte varför jag drar dessa slutsatser eller varför det ens spelar någon roll. men jag minns att jag tänkte precis så. och där är mamman bakom glaset, iförd vit bagardress och med håret hängande fritt. hårskydd existerar inte här. när jag tittar dit igen tar slickar hon av skeden hon använt till såsen. en av killarna bakom disken tänder en cigarett och frågar på italienska om vi vill beställa något. jag försöker ta reda på om de kan göra en pizza åt oss fastän de egentligen verkar ha stängt. det kan de. den långe flinar upp sig och jag tänker att jag har sett honom någonstans tidigare. det är förstås omöjligt och jag försöker komma på vem han liknar. vi kommer överens om pålägg och långe killen tecknar åt oss att slå oss ned vid baren. jag frågar om man möjligtvis kan få en cappuccino medan man väntar. det går utmärkt.
det är mörkt och lite skumt inne på vårt nya pizzahak. vi får vårt kaffe och dricker det under tystnad. kanske vågar vi inte säga något. det är en märklig stämning här inne och jag tror vi båda känner den. skojgänget har tystnat, de också. det ligger någon slags aura av tragik runt de två killarna som jag genast tog för bröder. och över mamman och över hela stället. varför har de så mörkt?! den yngre av de två sköljer av koppar och sätter ned i den runda diskmaskinsgrejen. jag tänker att det liknar en slags manuell tvättmaskin. man sänker ned disk i en korg i en diskho och liksom vevar runt, fort fort. sedan är det klart. vilken grej.
den långe ropar på oss och vi kravlar bort till ugnen där han stoltserar med vår pizza. hans ansiktsuttryck frågar om den blir bra. vi nickar och ler. lämnar pengarna och skyndar ut i verkligheten, ut i ljuset. i bilen hem säger vi ingenting och inte förrän vi sätter oss ned i vårt stenhus för att äta tar jag försiktigt upp det som hänt oss just. vi är båda överens om att pizzan smakar helt fantastiskt och om att det var det skummaste stället vi varit på. jag undrar i mitt huvud om det är såhär det går till i italien. senare mot veckans slut vet jag att så är fallet.
michael och jag bestämmer oss redan dag två för att ha ett par timmar varje morgon för oss själva, på egen hand nere i staden. michael lommar över övergångsstället in till st annas intehimrnetcafe. där inne i mörkret (har de ingen elektricitet i detta landet!!) tillbringar han sina två timmar. jag småspringer längs den smutsiga ån, förbi coop (ja som tydligen funnits i greve i över hundra år) och över gatan bort mot kyrkan. min nya vana trogen besöker jag kyrkan och insuper lite kyrklig atmosfär. jag doppar försiktigt, nästan som om det vore förbjudet, händerna i vattenkaren som står innanför bänkraderna. jag stänker det heliga vigvattnet i ansiktet och känner mig vansinnigt andaktsfull. jag kommer på mig själv med att undra om korstecknet verkligen görs åt detta hållet. eller är det andra? oj så pinsamt tänk om någon ser mig nu. maria och jesus sitter väl någonstans där uppe och flinar åt mig. hallelujah.
när jag kommer ut ur kyrkan har det börjat regna och på toscanavis kom det lika snabbt som det försvinner. men idag verkar det hålla i sig. jag har inte blivit såhär blöt så snabbt någonsin hemma i sverige. det är som om himlen gått sönder och håller på att förblöda. jag rusar iväg över torget och bort mot den fantastiske slaktarens cinta sinese-korvar som ligger prydligt som sardiner på hyllorna. jag måste ha en. jag hittar helt ljuvlig pancetta och bestämmer mig för att leta upp en trevlig pastabotique.
uno uovo. parmiggiano *visar storleken med fingrarna eftersom jag inte kan kommunicera på detta språket och den här farbrorn kan inte ett enda ord på engelska* samt pici. jag får allt omsorgsfullt inpaketerat och när jag äntligen lämnar affären är det med ett stort leende. den söte gamle mannen som inte kunde förstå mig alls. ändå gick det så bra att handla och jag stegar vidare i ösregnet, fylld av värme och självförtroende. det är inte alls svårt att klara sig här om man bara är lite glad och visar intresse för mat. då blir man väl omhändertagen kommer jag att upptäcka ju längre veckan lider.
när jag så till sist kliver in över tröskeln hos mina pizzavänner är jag genomvåt. till och med min hatt har börjat sloka. de skrattar åt mig när jag kommer in som en dränkt katt och jag skrattar tillbaka. en cappucino ber jag. den långe ler och nickar som hade vi något hemligt samförstånd. och det är så det känns. han försvinner en kort stund för att återvända med en något suspekt kaka på fat med silversked. han räcker stolt över den till mig och säger något på italienska i stil med,, detta bjuder jag på. jag tar emot och skrattar. vi är kompisar nu. pizzamannen och jag. det visar sig vara en vansinnigt god äppelkaka av något slag. jag berättar att jag älskar den. den långe skiner genast upp och säger att han ska berätta det för mama. jag tackar för kaffet och lämnar pengar på bardisken när jag går. ingen som kontrollräknar eller ens tar upp mynten. något som skulle vara otänkbart hemma. varför har de godare kaffe på en mörk pizzeria än vad de har på det dyraste trendigaste caféet hemma i sverige? jag älskar italien. jag älskar att jag kan gå in på en pizzeria eller en bar eller ett café och göra precis likadant. dricka mitt kaffe stående vid en disk.
väl tillbaka på internetcaféet har michael precis två minuter kvar och vi packar ihop och åker hem mot vingården igen. jag packar stolt upp mina inköp och berättar att jag inte tänker resa hem igen. någonsin. till carbonaran dricker vi gårdens eget bordsvin. i doften av rosmarin och salvia slår vi oss ned på den spartanskt möblerade uteplatsen och känner att vi lever. michael tänder en cigarr och jag kommenterar det inte ens. här finns inga regler. inga dömande känslor och inga det-luktar-så-illa-förbud.
och jo. vi åkte hem.
och jag har äntligen kommit på vem han liknade. som jag tänkte på hela sommaren. det är ju petter. naturligtvis. varför kom jag inte på det då? märkligt hur vissa saker hänger ihop.
Publicerad 2010-11-26 20:27:50 i Allmänt,
när kassan är lite halvskral inför paris får man fynda efter bästa förmåga. en kartong med färska dadlar måste väl räknas som en nödvändighet i adventsmyset och även en smula lyx? ända sedan ia och jag blev påbjudna dadlar i kassan på papaya livs i örebro har jag varit fast. det var något helt annat än andra dadlar jag hade ätit. luftiga fina som små konfekter liggandes sida vid sida, tätt tätt som sardiner i sin pappersask. jo, lyx får jag nog kalla det.
den röda scarfen med matchande pärlhalsband inhandlades för det överkomliga priset av fem kronor vardera. vilken lycka. och perfekt till paris.
när det sedan kom till själva julgransjakten hade fyndrundan spårat ur helt. från att ha suttit i bilen och ringt samtal under tiden jag var inne i diverse second hand-places, vaknade nu julandan till liv och ur bilen, med spenderbyxorna på, stiger michael abrahamsson redo för dagens uppdrag. behöver det sägas att han tog sin uppgift på största allvar.
väl inne på granuppfödningen stegade jag direkt fram till en jättetrevlig gran med grenar som liksom pekar uppåt. precis i stil med föregående års granar. tryggt ovetandes om påföljande upptäckt. tydligen får man inte välja gran två år i rad. någon måtta får det vara. tydligen. jag hade tydligt och malligt deklarerat för vännerna att nej nej, kungsgran det är inget för mig. en gran ska lukta skog. en gran s k a barra. annars är det ju lika bra att köpa plastgran.
kungsgran blev det. och till det en jättestor korg som granrackaren ska stå i. resultatet? en jättestor glass. med våffla till fot. men jag gillar det. anpassningsförmågan blir bättre och bättre och michael är vansinnigt mallig över sin stora fina tjocka gran som inte barrar. högst upp i glassen hänger jag min guldiga valnöt. någon måtta får det vara på tjusigheterna.
Publicerad 2010-11-21 12:49:02 i Allmänt,
Publicerad 2010-11-11 16:31:49 i Allmänt,
kalas i helgen. sedan länge har michael tydligt deklarerat vissa krav när det kommer till marsipantårtor. det räcker liksom inte med det självklara. det är ingen vits att ens äta en marsipantårta om inte marsipanen är perfekt s p ä n d. och när födelsedagen börjar närma sig förhör jag mig om vilken tårta som önskas och jag hoppas i det tysta att det inte ska vara marsipan. jag vet inte om jag klarar att leva upp till dessa krav. men jo. prinsess ska det vara. inget annat.
det går bättre än väntat och för att verkligen försäkra mig om att det ska vara så spänt som möjligt så knyter jag ett band runt. så det inte finns några utrymmen för att marsipanen ska röra sig och bli slapp och ful. och eftersom jag inte har tålamod till småpill med rosor får det bli en levande ros.
Publicerad 2010-11-07 22:23:46 i Allmänt,
när vi var små fick vi välja mat på våra födelsedagar. jag valde alltid den fantastiska helstekta kycklingen. med sås på skyn samt ris. mamma gjorde alltid såsen på mjölk, inte grädde som jag, och jag förstår inte hur hon lyckas få den så fantastisk god. ända sedan jag flyttade hemifrån har jag lagat den goda kycklingen nästan varje söndag. det har blivit en viktig tradition och nu är den också en del i michaels liv. vi har fått uppgradera till potatis eller rotsaker men såsen är densamma. kycken likaså. alltid färska örter. alltid citron och vitlök. men vad har hänt med den lilla påsen med organ som alltid låg inne i kycken och som var så viktig för såsen?
i år ska vi ha ett pepparkakshus. ett fint rakt perfekt pepparkakshus som inte ramlar ihop. och med nonstop på taket. vita knutar i kristyr som s t e l n a r och inte rinner. kraven var höga och vi var båda överens om hur huset skulle liksom förgylla hela köksfönstret och skapa en hemtrevlig julstämning.
efter några brända älgar och förvisso perfekta sniglar, gick vi till ica och köpte en byggsats för peppishus. kartongen utlovade precis det där perfekta huset vi ville ha och det fanns ingen tid att spilla. enligt bruksanvisningen som lästes noga skulle socker smältas till en seg karamellig smet. det stod ingenting om hur det smälta sockret skulle spinna spindelväv över hela köket. väv som sedan stelnar.. efter många aj (o my god vad varmt socker är varmt) och svordomar stod huset så ändå klart. resultatet blev fantastiskt fint och .. konstnärligt. ett alternativhus kan man säga.
Publicerad 2010-11-04 21:44:20 i Allmänt,
det är kallt ute. frostigt men inte snö. de stora ekarna utanför står nakna kala med ett lager snökristaller som skydd. löven som ännu ligger kvar är frasiga och kommer senare fram på förmiddagen kasta tillbaka små kristallblixtar mot passerande. men ännu är det mörkt och lite kusligt. när klockan ringer har jag redan legat vaken i nära en timma. undrat om det inte är dags snart. jag har tänkt att jag måste stänga av klockan innan den ringer men en envis tvångstanke tvingar mig ändå kvar för att invänta alarmet. jag rafsar åt mig mobilen och väljer stäng av. försiktigt och för att liksom göra så lite väsen av mig som möjligt rullar jag ur sängen. det måste skötas tyst och obemärkt. om han vaknar förstörs alltihop.
under gatlampan syns en hund och snart träder även dess ägare fram ur mörkret. jag tassar tyst bakom dem, som i skydd av deras sällskap, ner till torget. caféet har ännu inte öppnat så jag går och bligar in genom fönstret och tecknar åt emma att komma och öppna. inne i bageriet är det varmt och välkomnande. fönstren har immat igen av den varma ugnsvärmen i kontrast till kylan ute. jag förstår att detta är något jag kommer tänka tillbaka på senare. det är ett sådant moment.
emma har redan förberett en tårtbit med namn och år samt franska varma mackor som ligger i grillen. jag försöker föra en konversation med henne samtidigt som mjölken skummas men väsandet överröstar min berättelse om vad jag har i paketen. jag frågar var ljusen finns och brickor. jag får en utförlig beskrivning för att hitta rätt i flyttjungeln. emmas lägenhet liknar för tillfället en tom borg i ruiner. det viktigaste är redan borta. kvar är kala väggar och svarta sopsäckar med före-detta-vardagslivsgrejer. en utrensning har skett och början på något nytt kräver ibland en flytt. och kräver verkligen att släppa taget om det gamla. jag minns att jag tänkte just så när jag vadade fram mellan säckar och kartonger. att släppa taget. en gång var det hennes hem och trygghet. eller flykt eller vad det var. kanske trivdes hon aldrig särskilt väl där men jag gillade när hon bodde där. och framförallt michael gillade att hon bodde just där. han talar fortfarande och ofta om just den där perioden. när vi inkvarterade oss där varje gång. hur det inte fanns någon lampa i taket och hur soffan var så skön att sitta och spela poker i. och hur badrumsgolvet liksom var impregnerat av olivolja. man hade inte torra fötter när man var på besök där.
michael sover fortfarande när jag kommer tillbaka. eller låtsas sova iallafall. det har börjat bli ljust men persiennerna är neddragna i sovrummet och jag rafsar fram ljus och dukar upp min take-away-påse och smyger in i rummet. det är varmt. riktigt varmt och han ser alldeles febrig ut när han ligger och låtsassover med elementet i ryggen.
kastanjerna tittar på mig och ett hej utbyts. kastanjeträdet river av pappret som ett barn och sliter upp kartongen. sedan äter vi i tysthet och då och då sneglar vi på varann och vet att den andre vet exakt samma sak. den franska senapen sticker mig i näsan lite som en påminnelse. utanför detta pågår livet för fullt. vi måste ut snart. sätta igång tiden igen.
det är den femtonde november en tidig askersundsmorgon och jag vet att efter detta kommer ingenting vara detsamma igen. jag är förlorad och överlämnar villigt min soul till härligheten. finns ingen anledning att hålla tillbaka längre. och ingen anledning att låtsas om något annat.
Publicerad 2010-11-03 20:53:27 i Allmänt,
allt sedan mannens träning satte igång på allvar har han haft dille på ägg. okej det är väl normalt men inte vilka skojarägg som helst utan perfekt-lös-mittemellan-mjuk-kokta-ägg. i dagarna tre smög jag upp tidigt tyst och försiktigt för att inte väcka äggmannen. jag skulle koka det perfekta ägget. första dagen och även en bit in på dag tre inbillade jag mig att jag skulle lyckas. det är väl allmänt känt att jag tror mig kunna allting och göra allt perfekt. detta var inte ett undantag. jag visste visserligen inte hur man kokar ett ägg men tack vare internet kände jag mig någorlunda påläst och tänkte lite hur svårt kan det vara. ägg som ägg. jag ville inte höra mer,, nej men det här är alldeles för hårt. gulan blir mjölig. eller nej nej det är alldeles för löst, kolla här det rinner ju ut. med nypressad apelsinjuice och fikon och hela alltihop var spänningen densamma varje morgon. har jag lyckats finna den ultimata koktiden. det var lite som att öppna ett kinderägg. samma känsla.
dag tre köpte vi en äggkokare. det förklarar kanske slutet på ägghistorien. say no more. jag erkänner mig besegrad inom ämnet ägg. motvilligt men ofrånkomligt.
äppelpaj däremot. det kan jag. hemligheten? hyvlat smör. alltid alltid hyvlat smör ovanpå. det gör hela skillnaden.
Publicerad 2010-10-24 14:39:38 i Allmänt,
Publicerad 2010-10-19 19:24:15 i Allmänt,
ge-kås idag.. ingen vidare succé. sura tanter kommer körandes med sina dignande kundvagnar. de har rivit åt sig så mycket fynd att klädesplagg inte får plats i vagnen utan hänger utanpå. som ett litet galleri. vidare ser jag chipspåsar som trängs (och kanske går sönder) med ljus och jultomtar glida förbi. sedan finns det leksaksvagnarna. traktorer och barbapappa-säckar överallt. skräckslagna lyckas vi ta oss fram till kassorna. hittar en lagom kort kö och ser slutet på eländet. det visar sig vara en snabbkassa för max tio varor och mannen har köpt minst sju paket batterier och en massa smågrejer från elektronikavdelningen. skräcken lurar bakom hörnet igen och kassörskan frågar spydigt om vi räknat varorna för det ser inte alls ut att vara tio. -hur många var det , frågar m med ett leende. tillbaka får han en sur blick som säger allt. no need for words. vi betalar lydigt och skyndar iväg med varorna lite halvhjärtat nedtryckta i påsen. det kanske dröjer lite innan vi kommer tillbaka igen.
höstens bästa
sopporna
börja använda mössa
tända massa ljus
varbergs kurort
tedrickandet
plocka svamp
bubblare: vitpeppar. och speciellt i löksoppa
Publicerad 2010-10-18 12:31:43 i Allmänt,
Publicerad 2010-10-11 18:10:41 i Allmänt,
efter att ha tillbringat dagen i sängen, kurerandes, smyger sig så hungern på igen. sakta och liksom stegrande. märkligt hur man kan bli så hungrig av att inte göra någonting. vrålet från magen är nu så ilsket att det knappast går att missta för de jamande katterna utanför. inte längre. och broccoli vill jag ha. mixar ihop en soppa och återvänder till min grotta med julstjärnan tänd.
en stund senare längtar jag efter en gul hederlig chokladkaka. den lilla (fast två då) med många smårutor att äta som i lena ph-reklamen för knegoffs. minns ni? choklad som förstör för det fina järnet i min soppa. obalans?
