följde med michael till jobbet direkt efter mitt. jag vet inte. hans jobb har en lite mer trevlig avslappnad liksom glimrande kant runt sig. hans jobb doftar spa. mitt luktar lax. på hans jobb finns det fina howardfåtöljer som jag brukar bädda in mig i. på mitt jobb har vi ganska hårda stolar som man får sitta på i maximala trettio minuter. på båda våra jobb finns bassäng. eller fanns. nu har vi inte ens det ;) men på michaels jobb finns inga arbetskamrater. det finns det på mitt. de bästa.
det serverades lammytterfilé med rostade rotsaker och dragon/rosépepparsås. det lät som en lite underlig kombination tyckte jag men den var ljuvlig. till förrätt soltorkadtomatsoppa. som trevlig avslutning moccabrulée. jag tog två.
laxlukten försvann helt efter nära två timmars polering i bubbelpoolen. jag nästan saknar den. den känns iallafall som jag.
luften känns mycket renare idag. den vill inte kväva mig längre. som hade jag rensat ett slags filter där nere innanför ribsen. det är nog precis det jag gjort. eller vi. det gör ont att veta hur jag gjorde dig illa. det var så otroligt mycket inte meningen. men kanske var det lite av ett måste. jag tror jag behövde göra allt det där inom mig. lite på egen hand och på avstånd. för att sedan kunna vara mig själv igen. och hoppades att du skulle finnas kvar sen.
alla fynd och fyndbilder. före och efter-bilder. kläder och juveler. inredningsprylar och tidningar. pellisar och bakverk och musiclovers. alla är den från tiden och jeansmän och firefighters. tuffa gäng på torget in borage och grillningen med hund på balkongen. surfesten och godisbuffen på mongolian. hur jag aldrig kunde lämna när vi gick på kuben. ögat. besöksnytt. våra andliga samtal. vem-är-jag-när-en-viss-person-var-wolfram. hur man bara gick till rödaK när man var riktigt desperat. smorsligt. händelsen på väg hem från stranden i husis. dillkvist. våra brev. stick-kurs. power-suit. besöket på visings. bakverket på kultur. tomas. klar ren höstluft. hyreshus och vräkningar. allt det där.
jag klarar mig inte utan dig
dagens inspiration kommer ifrån det fina slottet i mostorp där jag tänker bo i framtiden. även grisar som smorslade runt utanför köttaffären i asige. snart skulle de bli julskinkor hela bunten men de var lyckliga nu och skulle iallafall slippa göra den där sista varma resan. och vem vet egentligen när ens liv tar slut? de krullpälsiga korna var lika smorsliga de. på gödastorp har de så trevliga aromaäpplen och på sia behövde jag ekologiska labans i miniformat. så kan det vara. den mjuka peppisen fann jag på danska-rågbröd-affären i halmstad. den kostade 48 kronor och var inte alls stor. jag visste inte och föga anade jag att denna bruna lilla halvtegelstensbit skulle innehålla nära nog hela min uppväxt. jag förstår att det måste varit detta proust ville säga med sin tedränkta madeleinekaka. när man minst anar det. vissa saker kan man inte undkomma hur mycket man än försöker. om det nu är det man vill.
det är inte bara den. det är något annat också. men det är den som sätter igång det. det som slog rot för några dagar sedan när jag hörde det talades om gamla falkenbergsoriginal, växer nu upp till ytan. jag känner mig alltid väldigt utanför då. när det talas om saker som jag inte känner till eller har någon anknytning till. det är så mycket som jag inte vet ännu. så många platser jag ännu inte sett, ens här i falkenberg. det tar tid att börja om. att växa och att gräva. och för att inte känna mig alldeles utanför och ensam då tänker jag tillbaka på mina egna originalminnen. där nere på botten simmar krulliga män, illaluktande tjock gubbe, präster, skiftnyckelsmän, verktygsbuss, björnar och jallajalla, p-brothers. jag tänker på mina vänner på den tiden och på min släkt. jag tänker på mina syskon och på mina stackars föräldrar. tänker på hela den där tiden. jag tänker på kiosken och på vaske. jag tänker på panta-burkar-hos-affärsgubben-för-att-köpa-magnum. jag tänker på åska och regn och på anna och hennes farmor. på semestrar och hur det känns att vakna på en soptipp. jag tänker på att sova på altanen med sovsäck och bamsetidningar när det regnar. jag tänker på paketkalender och julafton. och på min födelsedag och på satsumas.
det är så mycket jag saknar. gamla minnen som seglar upp när jag försöker göra saker som jag alltid gjort. gjorde. som att besöka en loppis (inte några med potential häromkring. men ändå ett försök). för att komma tillbaka till det där som jag saknar så. som nu tillhör en svunnen tid. känns som en liten evighet och fastän det tillhör mitt förflutna så känns det på något oförklarligt vis så ogripbart och så utom räckhåll. som om jag drömde mig in i en framtid eller önskedröm. så mycket som jag saknar, alltså. som de där dagarna då vi gick på stan en hel dag. fikade, åt och flabbade. ia och jag. eller när vi åkte och hälsade på stubben och bengt och smyckesdamerna på bra och beg. hur vi varje gång stuvade in en ny mussla i ias gula räksaab.(behöver ni hjälp?nejtack-det-går-utmärkt), ett par skor eller, i värsta nödfall, ett linnelakan.
och så nu då. mjuk pepparkaka är jul och barndom. det är allt det där jag tänkte på. i ett halvkilo kaka. och det börjar gå upp för mig hur högt det faktiskt var. och hur långt till marken det var. men jag hoppade ändå. utan att tänka två gånger. det fanns ingen fallskärm men jag klarade mig. jag var the wilderness locked in a cage. jag behövde releasea mig. antar jag. här är jag helt ny. och jag vet inte mer än någon annan. det skrämmer mig.
när pepparkakssmaken försvunnit återgår jag sakta till medvetande och inser att de här minnena alltid ligger där ganska grunt under ytan. min syn kommer tillbaka och texten framträder på nytt för mina ögon. jag ser att precis bredvid mig sitter anledningen till att jag kom hit. jag är livrädd och orädd på samma gång. men det är just det som får mig att känna mig levande.
(om ni undrar över madeleine, läs gärna marcel proust, på spaning efter den tid som gått, swanns värld)
..jag ser henne i drömmen precis som jag såg henne i verkligheten, och jag återvänder till samma tanke som drabbade mig då.
detta ögonblick är redan över. jag hann aldrig fånga det. jag hinner aldrig fånga någonting. allt vi ser och förundras över och förälskar oss i har redan hänt. det är på väg bort ifrån oss, för alltid och oåterkalleligt.
när min blick når fram till min hustru är hon alltid en annan. eller när bilden av henne når fram till min näthinna, snarare - det är förstås en korrektare beskrivning - det är då det redan är för sent.
jag vet inte varför jag drabbades av denna kanske triviala tanke i detta hotellrum i venedig, men jag vet att den gjorde mig outsägligt sorgsen.
håkan nesser, maskarna på carmine street
