tidigt tidigt skulle vi resa. relaxen, stadsträdgården och musikaffären stod på programmet. för att senare på kvällen droppa in på vårt hotell emma&tonie med vinflarra på rummet och på spåret. sist vi bodde på hotellet blev det tillökning i kattfamiljen. mitt i soffan och mitt i idol. denna gången såg vi fram emot popcorn och vin och lugn och ro.
ungefär vid brändåsen ringer ia och meddelar att vårt rum inte är iordning och att hotellvärdarna åkt till örebro för att kolla till bäbisen för den gör ont. ni kanske möter dem. hotellet var mörkt och tomt men på bänken stod bakgrejer framme, liksom välkomnande. halvvägs till florida i spåret-tävlingen började jag ana oråd. varför kommer de inte hem?
klockan halv tolv vrålar det i min mobil att ett nytt mms inkommit. jag fumlar efter telen och hoppas att mr darcy the cat inte ska vakna igen. vi har precis somnat efter att legat vettskrämda på andra sidan slagfältet. darcy har kommit på hur man tar sig in i ett rum genom att hoppa på handtaget tills det går upp. förutom vårt hotellrum som är inbrottssäkert. men det verkar han inte vilja acceptera. hursomhelst visar bilden ett litet knyte med en minimänniska. och han heter noah står det. men jag förstår ingenting. det tar flera minuter innan jag förstår vad som hänt och innan jag får upp ias nummer och ringer och väcker hela huset. resten av natten ligger jag halvvaken, eller halvsovandes kanske jag vill använda. jag hör mina egna hjärtslag och jag förstår inte hur michael kan sova i oväsendet. jag tänker på hur jag låg på ungefär samma sätt för sisådär sju åtta år sedan. nästan varje natt, fast i min egen säng. samma sjukhus, samma akutingång och samma emma. av en helt annan anledning än nu. så långt ifrån. det känns avlägset nu men ändå så nära att det slår mig i ansiktet. jag tänker på hur lite jag visste då. om saker som skulle hända och hur saker skulle förändras. och hur människor skulle komma och gå in och sedan ut ur våra liv och hur vissa skulle bestå. och jag tänker på hur lite vi vet. om allting. hur mycket jag tror att jag vet hela tiden och hur lite det är i allt det här. l i v e t .
dopet gick bra. faddern skötte sina plikter i kyrkan med fluga och allt. lloyd tyckte det var långtråkigt förstås och höll enmanskonsert under tiden prällen försökte berätta ett stycke historia. besättningen höll andan och vågade knappt titta på ia som höll på att svimma av. matthew ingav sitt vanliga lugn. när prällen så deklarerade att det hela lidit mot sitt slut strömmade folket ut ur skeppet. baby noas ark. 
