paris
paris
flyg mot frankfurt 12.40 cancelled. jag såg det först. efter att ha stuvat in bilen mellan två snyggingbilar (för att liksom visa att tjuvar göre sig icke besvär-här har vi larm och grejer. de två monsterbilarna på varje sida om blacky blinkade så det räckte för vår bil också. perfekt) och halvt förfrusit tassarna på väg in till väntsalen sladdade vi så äntligen in genom entrén med vår bagagevagn för att mötas av det dåliga beskedet. vårt flyg var inställt.
ett dygn senare åkte vi till frankfurt. i takt med allt annat så var vi naturligtvis försenade till vårt försenade flyg i frankfurt. det man inte visste hemma i soffan och mysbyxorna vet man nu. det går att springa både fort och långt. om man måste. och det måste man här. frankfurts flygplats var stor skulle det visa sig. och vårt nästa flyg som hade väntat på oss hade börjat bli otåligt och var beredd att åka utan oss när vi äntligen gled fram till disken där de redan stängt utgången. vi måste med!! jag tror att våra ansiktssuttryck talade för sig själva för hon gick snällt och öppnade dörren igen och släppte in oss. vad vi inte tänkte på just här var att våra väskor förmodligen inte var riktigt lika lyckligt lottade. kanske kände de sig väldigt ensamma och övergivna när de rullade där varv efter varv på frankfurts bagageutlämning. ingen som ville kännas vid dem. och jag hoppas att de har det bra nu, var de än är. och jag hoppas att mina parisklänningar får komma till paris en annan gång. och min röda prickiga sjal och mitt röda pärlhalsband. och mina prickiga dressar. och min sammetskjol från noa. och min nya t-shirt från kristin. och min proppfulla necissär med nya färska grejer. och jag hoppas att min datasladd och kameraladdare finns kvar. det är en hel massa grejer jag önskar tillbaka där. men men. det hade varit ännu trevligare att ha det där när vi var där. i paris... istället hade vi tvättstuga i badrummet om kvällarna, på hotellrummet i paris. man lär sig en del av sådant, märkte vi. som att man inte behöver tio ombyten. och man lär sig en del om varandra när man prövas sådär. man lär sig en hel massa.
väl framme i paris var det dags att stå i kö igen. det var en lång och brokig kö. jag hade min fuskpäls på och uppskattade temperaturen till ungefär 43 grader. många väskor hade försvunnit och många olika språk skulle förklara hur väskorna såg ut och vilken adress man kunde sända dem till när de kom fram. kötiden slutade på dryga två timmar. efter det var det dags att åka till pigalle. och inte på sight-seeing utan för att bo.
första natten sov jag ingenting. jag oroade mig för att få någon form av epileptiskt anfall av de blinkande skyltarna vars neonljus letade sig in genom våra tjocka gardiner. då och då smög jag upp för att bliga ut genom en springa i gardinen. jag tänkte att paris var ingenting av det jag tänkt mig.
vid frukosten tinade min kyla mot paris upp en smula. croissants och baguette till frukost kan väl inte bli fel. ute pågick snöregnanadet för fullt. min päls blev en blöt björnpäls och inte alls mjuk och blank som hemma. tung också. snö väger mer i frankrike än i sverige. avsevärt mycket mer.
de levande skyltdockorna hade gått och lagt sig när vi kom ut och jag passade på att stanna och läsa menyn utanför en, hrm, bar. det billigaste man kunde komma över där var en coca-cola för 10 euro. champagne gick loss på 250 euro. jag undrar lite vad som ingick i de olika dryckerna. tittade på michael som verkade undra samma sak. gick vidare och bestämde oss för att inte tänka mer på saken. vi lovade också varann att bara vistas i området och på vårt hotellrum när vi verkligen skulle sova. under inga omständigheter mer tid än nödvändigt på pigalle. högkvarteret för prostitution i paris. tre dagar senare är vi rörande överens om att vi bor på bästa tänkbara plats. mysigt, parisigt och speciellt. och om man tittar lite längre upp mot backen så ser man faktiskt ett upplyst sacre coeur istället för de röda neonskyltarna. och på dagarna sover de, skyltdockorna.
fortsättning följer..
ett dygn senare åkte vi till frankfurt. i takt med allt annat så var vi naturligtvis försenade till vårt försenade flyg i frankfurt. det man inte visste hemma i soffan och mysbyxorna vet man nu. det går att springa både fort och långt. om man måste. och det måste man här. frankfurts flygplats var stor skulle det visa sig. och vårt nästa flyg som hade väntat på oss hade börjat bli otåligt och var beredd att åka utan oss när vi äntligen gled fram till disken där de redan stängt utgången. vi måste med!! jag tror att våra ansiktssuttryck talade för sig själva för hon gick snällt och öppnade dörren igen och släppte in oss. vad vi inte tänkte på just här var att våra väskor förmodligen inte var riktigt lika lyckligt lottade. kanske kände de sig väldigt ensamma och övergivna när de rullade där varv efter varv på frankfurts bagageutlämning. ingen som ville kännas vid dem. och jag hoppas att de har det bra nu, var de än är. och jag hoppas att mina parisklänningar får komma till paris en annan gång. och min röda prickiga sjal och mitt röda pärlhalsband. och mina prickiga dressar. och min sammetskjol från noa. och min nya t-shirt från kristin. och min proppfulla necissär med nya färska grejer. och jag hoppas att min datasladd och kameraladdare finns kvar. det är en hel massa grejer jag önskar tillbaka där. men men. det hade varit ännu trevligare att ha det där när vi var där. i paris... istället hade vi tvättstuga i badrummet om kvällarna, på hotellrummet i paris. man lär sig en del av sådant, märkte vi. som att man inte behöver tio ombyten. och man lär sig en del om varandra när man prövas sådär. man lär sig en hel massa.
väl framme i paris var det dags att stå i kö igen. det var en lång och brokig kö. jag hade min fuskpäls på och uppskattade temperaturen till ungefär 43 grader. många väskor hade försvunnit och många olika språk skulle förklara hur väskorna såg ut och vilken adress man kunde sända dem till när de kom fram. kötiden slutade på dryga två timmar. efter det var det dags att åka till pigalle. och inte på sight-seeing utan för att bo.
första natten sov jag ingenting. jag oroade mig för att få någon form av epileptiskt anfall av de blinkande skyltarna vars neonljus letade sig in genom våra tjocka gardiner. då och då smög jag upp för att bliga ut genom en springa i gardinen. jag tänkte att paris var ingenting av det jag tänkt mig.
vid frukosten tinade min kyla mot paris upp en smula. croissants och baguette till frukost kan väl inte bli fel. ute pågick snöregnanadet för fullt. min päls blev en blöt björnpäls och inte alls mjuk och blank som hemma. tung också. snö väger mer i frankrike än i sverige. avsevärt mycket mer.
de levande skyltdockorna hade gått och lagt sig när vi kom ut och jag passade på att stanna och läsa menyn utanför en, hrm, bar. det billigaste man kunde komma över där var en coca-cola för 10 euro. champagne gick loss på 250 euro. jag undrar lite vad som ingick i de olika dryckerna. tittade på michael som verkade undra samma sak. gick vidare och bestämde oss för att inte tänka mer på saken. vi lovade också varann att bara vistas i området och på vårt hotellrum när vi verkligen skulle sova. under inga omständigheter mer tid än nödvändigt på pigalle. högkvarteret för prostitution i paris. tre dagar senare är vi rörande överens om att vi bor på bästa tänkbara plats. mysigt, parisigt och speciellt. och om man tittar lite längre upp mot backen så ser man faktiskt ett upplyst sacre coeur istället för de röda neonskyltarna. och på dagarna sover de, skyltdockorna.
fortsättning följer..
sjuk
så har man då blivit sjuk precis i lagom tid till paris. perfekt. men med varm choklad och lite trevliga filmer tror jag att det kan komma att ordna upp sig. det har ju pågått några dagar och det är fortfarande två kvar. men som om det inte räckte med en sjukling så är michael också sjuk. vilket betyder ett heltidsjobb för mig. sjuka män är något alldeles sällsamt jobbigt. sjuka för att inte säga döende som man lätt kan tro.. ända tills han förlorar i tv-spelet för då blir det plötsligt ett herrans liv fastän halsen var så broken?! det är inte lätt att förstå. och jag undrar oroligt om fenomenet inte försvinner med åldern. kommer det vara så här ynkligt för alltid?
något som muntrat upp i det sjuka har iallafall varit bletas hemleverans av den fantastiska fläskfilén i söndags. wonderful. samt små trevliga paket som jag fått idag. dels med posten, dels med hembesök. mitt söta fadderbarn hade kravlat iväg till en postlåda och skickat både en mysig tomas dileva-style elefanter-på-rad-grej och en dotty t-shirt. vi har det gemensamt, kristin och jag. we like it dotty. och linnea visste precis ;) och som alltid med kristin-post så är allt så organiserat och tjusigt. frimärken som matchar färger och mönstret i kuvertet.. jag älskar sådana smådetaljer som är så viktiga. man ser direkt. lagom tills jag rivit upp de fina paketen plingar det på dörren och teresa står där med kanelbullar och chokladask i högsta hugg. vilken trevlig surprise. hon kliver in och öppnar ett skumt kuvert och plockar ut något ännu mer skumt. en slags jesus-familj-bild, fast i oblatform. två stycken. tunt tunt och skört. jag får den ena att behålla själv, som minne. den andra bryter hon i två delar. och så igen. den ena halvan äter hon upp och den andra ger hon mig att tugga i mig. den klibbar fast i gommen nästan, sådär som på nattvarden när man var 14. genom detta önskar hon mig lycka och välgång inför det kommande året. och likadant med michael. han verkar skeptisk men tuggar ändå. han ser rädd ut.
något som muntrat upp i det sjuka har iallafall varit bletas hemleverans av den fantastiska fläskfilén i söndags. wonderful. samt små trevliga paket som jag fått idag. dels med posten, dels med hembesök. mitt söta fadderbarn hade kravlat iväg till en postlåda och skickat både en mysig tomas dileva-style elefanter-på-rad-grej och en dotty t-shirt. vi har det gemensamt, kristin och jag. we like it dotty. och linnea visste precis ;) och som alltid med kristin-post så är allt så organiserat och tjusigt. frimärken som matchar färger och mönstret i kuvertet.. jag älskar sådana smådetaljer som är så viktiga. man ser direkt. lagom tills jag rivit upp de fina paketen plingar det på dörren och teresa står där med kanelbullar och chokladask i högsta hugg. vilken trevlig surprise. hon kliver in och öppnar ett skumt kuvert och plockar ut något ännu mer skumt. en slags jesus-familj-bild, fast i oblatform. två stycken. tunt tunt och skört. jag får den ena att behålla själv, som minne. den andra bryter hon i två delar. och så igen. den ena halvan äter hon upp och den andra ger hon mig att tugga i mig. den klibbar fast i gommen nästan, sådär som på nattvarden när man var 14. genom detta önskar hon mig lycka och välgång inför det kommande året. och likadant med michael. han verkar skeptisk men tuggar ändå. han ser rädd ut.
the family
en del av min familj på besök.
vid gästernas ankomst bjöds det live-mingelmusik med mingelbuffé. lloyd var nöjd och höll minen. tills vi skulle äta middag.. klart man vill smaka köttbullar med pottimos. och om man inte får det så blir man lite gnällig. kan man ju förstå. den lille fick gå och lägga sig och hade desto roligare i sömnen där han måste drömt något jätteroligt. då och då skrattade det till i den lille.
desserten gjorde succe. för mig som ser saffranspannacotta så gott som varje dag på jobbet i december var det väl inte så spännande men ia menade att man kan vara säker på att den kommer på listan för årets dessert 2010. julmusikanten var inte lika imponerad av desserten utan somnade och snarkade i soffan som en liten griskulting.
i övrigt att tillägga så fick jag ytterligare två paket (utöver paris-resan som de finansierat) i form av kaffe från min favvo-botique i örebro samt ett spetsarmband i linne. succe.
vid gästernas ankomst bjöds det live-mingelmusik med mingelbuffé. lloyd var nöjd och höll minen. tills vi skulle äta middag.. klart man vill smaka köttbullar med pottimos. och om man inte får det så blir man lite gnällig. kan man ju förstå. den lille fick gå och lägga sig och hade desto roligare i sömnen där han måste drömt något jätteroligt. då och då skrattade det till i den lille.
desserten gjorde succe. för mig som ser saffranspannacotta så gott som varje dag på jobbet i december var det väl inte så spännande men ia menade att man kan vara säker på att den kommer på listan för årets dessert 2010. julmusikanten var inte lika imponerad av desserten utan somnade och snarkade i soffan som en liten griskulting.
i övrigt att tillägga så fick jag ytterligare två paket (utöver paris-resan som de finansierat) i form av kaffe från min favvo-botique i örebro samt ett spetsarmband i linne. succe.
projekt
måleriprojektet samt fyndad kaffekopp i guld.
the hansson family
alltså.. jag var tvungen att sno detta från emma. vilken family. lloyd är lite för mycket rockstar för sin egen ålder egentligen. men det vet han nog inte om. 
