om kaffe och om regn
det är mitt under siesta. klockan är kanske fyra. stan har tömts på folk för länge sedan fastän det inte är särskilt ovanligt varmt. alla vet vad som gäller ändå. några japanska turister iklädda shorts med tröja åtknuten runt midjan samt solbrillor, letar sig fram mellan vespor och fiatar. kartan i högsta hugg och med kameror dinglande runt halsen. inte ens coop har öppet.. inte ens en vinflarra kan man få tag på. ännu mindre något att äta. och då är vi ändå i l a n d e t MAT.
vätskebristen börjar göra sig påmind och fyratimmarsgränsen är sedan länge passerad. jag börjar känna mig svag och svimfärdig. det är då jag får syn på den. en öppen dörr till en, till synes, lite halvskum pizzeria. det kommer en doft av kaffe emot oss när vi försiktigt kikar in över tröskeln. det är mörkt där inne och bakom disken står ett gäng och skojar och skrattar. jag får för mig att det är ett familjeföretag. jag vet inte varför jag drar dessa slutsatser eller varför det ens spelar någon roll. men jag minns att jag tänkte precis så. och där är mamman bakom glaset, iförd vit bagardress och med håret hängande fritt. hårskydd existerar inte här. när jag tittar dit igen tar slickar hon av skeden hon använt till såsen. en av killarna bakom disken tänder en cigarett och frågar på italienska om vi vill beställa något. jag försöker ta reda på om de kan göra en pizza åt oss fastän de egentligen verkar ha stängt. det kan de. den långe flinar upp sig och jag tänker att jag har sett honom någonstans tidigare. det är förstås omöjligt och jag försöker komma på vem han liknar. vi kommer överens om pålägg och långe killen tecknar åt oss att slå oss ned vid baren. jag frågar om man möjligtvis kan få en cappuccino medan man väntar. det går utmärkt.
det är mörkt och lite skumt inne på vårt nya pizzahak. vi får vårt kaffe och dricker det under tystnad. kanske vågar vi inte säga något. det är en märklig stämning här inne och jag tror vi båda känner den. skojgänget har tystnat, de också. det ligger någon slags aura av tragik runt de två killarna som jag genast tog för bröder. och över mamman och över hela stället. varför har de så mörkt?! den yngre av de två sköljer av koppar och sätter ned i den runda diskmaskinsgrejen. jag tänker att det liknar en slags manuell tvättmaskin. man sänker ned disk i en korg i en diskho och liksom vevar runt, fort fort. sedan är det klart. vilken grej.
den långe ropar på oss och vi kravlar bort till ugnen där han stoltserar med vår pizza. hans ansiktsuttryck frågar om den blir bra. vi nickar och ler. lämnar pengarna och skyndar ut i verkligheten, ut i ljuset. i bilen hem säger vi ingenting och inte förrän vi sätter oss ned i vårt stenhus för att äta tar jag försiktigt upp det som hänt oss just. vi är båda överens om att pizzan smakar helt fantastiskt och om att det var det skummaste stället vi varit på. jag undrar i mitt huvud om det är såhär det går till i italien. senare mot veckans slut vet jag att så är fallet.
michael och jag bestämmer oss redan dag två för att ha ett par timmar varje morgon för oss själva, på egen hand nere i staden. michael lommar över övergångsstället in till st annas intehimrnetcafe. där inne i mörkret (har de ingen elektricitet i detta landet!!) tillbringar han sina två timmar. jag småspringer längs den smutsiga ån, förbi coop (ja som tydligen funnits i greve i över hundra år) och över gatan bort mot kyrkan. min nya vana trogen besöker jag kyrkan och insuper lite kyrklig atmosfär. jag doppar försiktigt, nästan som om det vore förbjudet, händerna i vattenkaren som står innanför bänkraderna. jag stänker det heliga vigvattnet i ansiktet och känner mig vansinnigt andaktsfull. jag kommer på mig själv med att undra om korstecknet verkligen görs åt detta hållet. eller är det andra? oj så pinsamt tänk om någon ser mig nu. maria och jesus sitter väl någonstans där uppe och flinar åt mig. hallelujah.
när jag kommer ut ur kyrkan har det börjat regna och på toscanavis kom det lika snabbt som det försvinner. men idag verkar det hålla i sig. jag har inte blivit såhär blöt så snabbt någonsin hemma i sverige. det är som om himlen gått sönder och håller på att förblöda. jag rusar iväg över torget och bort mot den fantastiske slaktarens cinta sinese-korvar som ligger prydligt som sardiner på hyllorna. jag måste ha en. jag hittar helt ljuvlig pancetta och bestämmer mig för att leta upp en trevlig pastabotique.
uno uovo. parmiggiano *visar storleken med fingrarna eftersom jag inte kan kommunicera på detta språket och den här farbrorn kan inte ett enda ord på engelska* samt pici. jag får allt omsorgsfullt inpaketerat och när jag äntligen lämnar affären är det med ett stort leende. den söte gamle mannen som inte kunde förstå mig alls. ändå gick det så bra att handla och jag stegar vidare i ösregnet, fylld av värme och självförtroende. det är inte alls svårt att klara sig här om man bara är lite glad och visar intresse för mat. då blir man väl omhändertagen kommer jag att upptäcka ju längre veckan lider.
när jag så till sist kliver in över tröskeln hos mina pizzavänner är jag genomvåt. till och med min hatt har börjat sloka. de skrattar åt mig när jag kommer in som en dränkt katt och jag skrattar tillbaka. en cappucino ber jag. den långe ler och nickar som hade vi något hemligt samförstånd. och det är så det känns. han försvinner en kort stund för att återvända med en något suspekt kaka på fat med silversked. han räcker stolt över den till mig och säger något på italienska i stil med,, detta bjuder jag på. jag tar emot och skrattar. vi är kompisar nu. pizzamannen och jag. det visar sig vara en vansinnigt god äppelkaka av något slag. jag berättar att jag älskar den. den långe skiner genast upp och säger att han ska berätta det för mama. jag tackar för kaffet och lämnar pengar på bardisken när jag går. ingen som kontrollräknar eller ens tar upp mynten. något som skulle vara otänkbart hemma. varför har de godare kaffe på en mörk pizzeria än vad de har på det dyraste trendigaste caféet hemma i sverige? jag älskar italien. jag älskar att jag kan gå in på en pizzeria eller en bar eller ett café och göra precis likadant. dricka mitt kaffe stående vid en disk.
väl tillbaka på internetcaféet har michael precis två minuter kvar och vi packar ihop och åker hem mot vingården igen. jag packar stolt upp mina inköp och berättar att jag inte tänker resa hem igen. någonsin. till carbonaran dricker vi gårdens eget bordsvin. i doften av rosmarin och salvia slår vi oss ned på den spartanskt möblerade uteplatsen och känner att vi lever. michael tänder en cigarr och jag kommenterar det inte ens. här finns inga regler. inga dömande känslor och inga det-luktar-så-illa-förbud.
och jo. vi åkte hem.
och jag har äntligen kommit på vem han liknade. som jag tänkte på hela sommaren. det är ju petter. naturligtvis. varför kom jag inte på det då? märkligt hur vissa saker hänger ihop.
vätskebristen börjar göra sig påmind och fyratimmarsgränsen är sedan länge passerad. jag börjar känna mig svag och svimfärdig. det är då jag får syn på den. en öppen dörr till en, till synes, lite halvskum pizzeria. det kommer en doft av kaffe emot oss när vi försiktigt kikar in över tröskeln. det är mörkt där inne och bakom disken står ett gäng och skojar och skrattar. jag får för mig att det är ett familjeföretag. jag vet inte varför jag drar dessa slutsatser eller varför det ens spelar någon roll. men jag minns att jag tänkte precis så. och där är mamman bakom glaset, iförd vit bagardress och med håret hängande fritt. hårskydd existerar inte här. när jag tittar dit igen tar slickar hon av skeden hon använt till såsen. en av killarna bakom disken tänder en cigarett och frågar på italienska om vi vill beställa något. jag försöker ta reda på om de kan göra en pizza åt oss fastän de egentligen verkar ha stängt. det kan de. den långe flinar upp sig och jag tänker att jag har sett honom någonstans tidigare. det är förstås omöjligt och jag försöker komma på vem han liknar. vi kommer överens om pålägg och långe killen tecknar åt oss att slå oss ned vid baren. jag frågar om man möjligtvis kan få en cappuccino medan man väntar. det går utmärkt.
det är mörkt och lite skumt inne på vårt nya pizzahak. vi får vårt kaffe och dricker det under tystnad. kanske vågar vi inte säga något. det är en märklig stämning här inne och jag tror vi båda känner den. skojgänget har tystnat, de också. det ligger någon slags aura av tragik runt de två killarna som jag genast tog för bröder. och över mamman och över hela stället. varför har de så mörkt?! den yngre av de två sköljer av koppar och sätter ned i den runda diskmaskinsgrejen. jag tänker att det liknar en slags manuell tvättmaskin. man sänker ned disk i en korg i en diskho och liksom vevar runt, fort fort. sedan är det klart. vilken grej.
den långe ropar på oss och vi kravlar bort till ugnen där han stoltserar med vår pizza. hans ansiktsuttryck frågar om den blir bra. vi nickar och ler. lämnar pengarna och skyndar ut i verkligheten, ut i ljuset. i bilen hem säger vi ingenting och inte förrän vi sätter oss ned i vårt stenhus för att äta tar jag försiktigt upp det som hänt oss just. vi är båda överens om att pizzan smakar helt fantastiskt och om att det var det skummaste stället vi varit på. jag undrar i mitt huvud om det är såhär det går till i italien. senare mot veckans slut vet jag att så är fallet.
michael och jag bestämmer oss redan dag två för att ha ett par timmar varje morgon för oss själva, på egen hand nere i staden. michael lommar över övergångsstället in till st annas intehimrnetcafe. där inne i mörkret (har de ingen elektricitet i detta landet!!) tillbringar han sina två timmar. jag småspringer längs den smutsiga ån, förbi coop (ja som tydligen funnits i greve i över hundra år) och över gatan bort mot kyrkan. min nya vana trogen besöker jag kyrkan och insuper lite kyrklig atmosfär. jag doppar försiktigt, nästan som om det vore förbjudet, händerna i vattenkaren som står innanför bänkraderna. jag stänker det heliga vigvattnet i ansiktet och känner mig vansinnigt andaktsfull. jag kommer på mig själv med att undra om korstecknet verkligen görs åt detta hållet. eller är det andra? oj så pinsamt tänk om någon ser mig nu. maria och jesus sitter väl någonstans där uppe och flinar åt mig. hallelujah.
när jag kommer ut ur kyrkan har det börjat regna och på toscanavis kom det lika snabbt som det försvinner. men idag verkar det hålla i sig. jag har inte blivit såhär blöt så snabbt någonsin hemma i sverige. det är som om himlen gått sönder och håller på att förblöda. jag rusar iväg över torget och bort mot den fantastiske slaktarens cinta sinese-korvar som ligger prydligt som sardiner på hyllorna. jag måste ha en. jag hittar helt ljuvlig pancetta och bestämmer mig för att leta upp en trevlig pastabotique.
uno uovo. parmiggiano *visar storleken med fingrarna eftersom jag inte kan kommunicera på detta språket och den här farbrorn kan inte ett enda ord på engelska* samt pici. jag får allt omsorgsfullt inpaketerat och när jag äntligen lämnar affären är det med ett stort leende. den söte gamle mannen som inte kunde förstå mig alls. ändå gick det så bra att handla och jag stegar vidare i ösregnet, fylld av värme och självförtroende. det är inte alls svårt att klara sig här om man bara är lite glad och visar intresse för mat. då blir man väl omhändertagen kommer jag att upptäcka ju längre veckan lider.
när jag så till sist kliver in över tröskeln hos mina pizzavänner är jag genomvåt. till och med min hatt har börjat sloka. de skrattar åt mig när jag kommer in som en dränkt katt och jag skrattar tillbaka. en cappucino ber jag. den långe ler och nickar som hade vi något hemligt samförstånd. och det är så det känns. han försvinner en kort stund för att återvända med en något suspekt kaka på fat med silversked. han räcker stolt över den till mig och säger något på italienska i stil med,, detta bjuder jag på. jag tar emot och skrattar. vi är kompisar nu. pizzamannen och jag. det visar sig vara en vansinnigt god äppelkaka av något slag. jag berättar att jag älskar den. den långe skiner genast upp och säger att han ska berätta det för mama. jag tackar för kaffet och lämnar pengar på bardisken när jag går. ingen som kontrollräknar eller ens tar upp mynten. något som skulle vara otänkbart hemma. varför har de godare kaffe på en mörk pizzeria än vad de har på det dyraste trendigaste caféet hemma i sverige? jag älskar italien. jag älskar att jag kan gå in på en pizzeria eller en bar eller ett café och göra precis likadant. dricka mitt kaffe stående vid en disk.
väl tillbaka på internetcaféet har michael precis två minuter kvar och vi packar ihop och åker hem mot vingården igen. jag packar stolt upp mina inköp och berättar att jag inte tänker resa hem igen. någonsin. till carbonaran dricker vi gårdens eget bordsvin. i doften av rosmarin och salvia slår vi oss ned på den spartanskt möblerade uteplatsen och känner att vi lever. michael tänder en cigarr och jag kommenterar det inte ens. här finns inga regler. inga dömande känslor och inga det-luktar-så-illa-förbud.
och jo. vi åkte hem.
och jag har äntligen kommit på vem han liknade. som jag tänkte på hela sommaren. det är ju petter. naturligtvis. varför kom jag inte på det då? märkligt hur vissa saker hänger ihop.
