kasparthedog

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-1/823951/images/2012/pic_205784258.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-1/823951/images/2012/pic_205784262.jpg" class="image">

det var en torsdag...

ensamma-hemma-lördag för mig och kaspar. hela dagen har vi gjort trotsiga grejor som vi inte gör när vi är tillsammans alla tre. vi har vandrat i ett vitsippsland. vi har jagat varann och gömt oss och vid en nedfallen trädstam stannade vi och drack kaffe. eller, inte vi. kaspar fick en banan. två timmar senare vrålade våra magar efter mat. kaspar åt sin mat uppe på bordet medan jag lagade min. pasta alfredo. bäst att passa på som sagt. som dessert delade vi broderligt på den sista crème bruleen.

vidare har vi superstädat och bakat kakor. tittat på midsomer och tvättat. nu kan mickis komma hem igen. nu har vi trotsat klart.

jo förresten, nya skor fick jag igår. det syns inte på bilden men de doftar jordgubb.

det var väl inte så att jag gick och hoppades varje dag, som jag gjorde när jag ville vinna kitchen aiden. men jag gillade och delade. på Facebook. och jag vann! kanske är det så man ska göra. inte tänka på det så mycket. det ska bli min nya taktik. nu tänker jag vinna en matkasse för tre dagar. det ska bli härligt. 

jo jag vann den där boken. på bilden. den verkar trevlig. väldigt hälsosam men mycket trevlig :)  

.. det ser inte bra ut när jag skriver till bloggen på telefonen. men jag har blivit lat tydligen. och sist jag öppnade min dator råkade jag radera mitt Facebook-konto. eller användarnamnet iallafall. så jag kan inte logga ut från mobilens Facebook för då kommer jag aldrig in igen ;) och DET kunde ju varit världens ände. så iphone it is. jag fogar mig i samtiden.. men jag behärskar det inte, märker jag.

presentlyx när man kommer hem från jobbet är mycket välkommet och uppskattat... det firar jag med hasselnötsglass från riccardo och mitt nya färska doftljus. jag gav ett till emma när hon var hundvakt åt kaspar, när vi var på kurorten. men jag kunde inte sluta tänka på ljuset och doften. så vi fick åka tillbaka och köpa det..

Nyklippt kaspar och lagad kaffekvarn.

...-det tar två timmar ungefär, så klockan 13 kan ni komma tillbaka, sade frisören glatt. Hon tog kaspar under armen och försvann in bakom vikväggen. Det sista vi såg av vårt får till hund var en ledsen blick. Som undrade han om vi skulle komma tillbaka eller ej.

För att fördriva tiden och för att tänka på annat åkte vi till Ikea. Där bland Docksta matbord och köttbullar slogs tankarna i mitt huvud. Jag hade läst en del skräckhistorier på internet om hundar som får panik varje gång de ska tillbaka till trimmaren. Och om hundar som får lugnande medel för att klara av ett frisörbesök.

Men hon var väldigt proffsig och trevlig, frissan. Berättade utförligt om hur ett besök går till och frågade om lov att använda schampo i badet efter klippet. För det blev just klipp som blev aktuellt och inte trim. Kaspars päls var mjuk konstaterade hon och berättade att sådana pälsar gör ont att rycka, för hunden alltså. Ovanpå detta hans känsliga hud med tidigare eksem. Det fanns inget alternativ tyckte hon. Och vi andades ut. Men trots detta kunde jag inte låta bli att oroas över resultatet och hur han klarade att stå stilla på ett bord...

Vi fick välja mellan tre olika utföranden. Westie original, kortklippt valpstyle eller westie sport. Vi valde sportmodellen som hade lite kortare, mer praktisk kjol och inte lika tjocka ben.

När vi kom tillbaka satt han på golvet och tittade på en shitzu som friserades. Det fanns inga andra vita hundar där, det var därför vi kände igen honom så lätt. Annars skulle vi fått problem. Fåret som vi lämnade in två timmar tidigare var borta. Istället satt en liten vit valp med synliga ögon och morotssvans framför oss. Han kände igen oss hur lätt som helst. På huvudet hade han en gul rosett och han doftade kokos.

tio minuter över sju har vi fortfarande inte hittat någon lämplig parkeringsplats. om man känner mig så förstår man hur detta måste kännas. redan på motorvägen när jag började ana oråd hade jag ringt och kontrollerat den exakta starttiden och fått informationen att tomas kommer börja spela prick klockan nitton. varken före eller efter. inget förband. kom i tid.

en minut in i sturm und drang smyger vi ned på våra platser. två minuter senare är all stress och desperation glömd. tomas, lika välklädd som alltid, har inte förändrats. möjligen något trött. inte lika mycket berättande men lika direkt och närvarande. och någonstans mitt under spelningen fattar jag ett beslut. jag måste börja läsa igen. vakna upp. läsa böcker. tidningar. allt. tomas berättande texter inspirerar mig och jag konstaterar det jag redan vet. min hjärna håller på att damma igen. eller slamma möjligen. någonstans där inne mellan laxfett och damm ligger ord och meningar och kunskap och fakta i dvala. jag ser det klart nu. de har försökt ta sig upp igen men fastnat i något slags mellanskikt. som det där dammfettlagret som bildas på hyllorna ovanför köksfläkten. som bara korvar sig när man försöker torka bort det. det är ungefär det som måste ha hänt. jag har varit så upptagen med att jobba, dressera hund och titta på programbiblioteket att mitt eget lilla bibliotek klibbat igen. livsfarligt. hoppas det inte är för sent.

Jag kan dina trappor
Alla dörrar alla lås
Dina lådor utan handtag
Varje språng
Och när du vaknar
Om en stund ska du höra lövsångaren sjunga
I stora trädet utanför
Kom ut dit och lev innan du dör
Oroshjärta
Du har vaknat upp till slut
och du har klängt längst ut på kammen
Alltid nånting du gjort fel
Och nåt hemskt du sagt
Men ingen bryr sig som du gör
Ingen mänska väger alla orden
Och om nån ändå skulle göra det
Ja men låt då den stackaren göra det
Oroshjärta
 
 (oroshjärta, tomas andersson wij)

det har gått en liten tid ja. det är jag medveten om. ganska mycket tid för att vara korrekt och det tycker jag nog att man ska vara. det finns liksom inga ursäkter till frånvaron. annat än att jag inte har haft någon lust att skriva eller dela med mig av foton. under hela den här tiden. vid flera tillfällen har jag loggat in och satt mig för att skriva. med kaffe och med avstängd tv. inget programbibliotek som ska kunna distrahera. men orden stannar kvar i mitt huvud. vill ej ut. har gömt sig. hela mitt huvud har sovit tror jag. jag vet inte vad det är men jag tror mig känna att jag är på väg tillbaka. tillbaka upp till ytan. ut ur skogen. ut ur dimman. jag tror jag ser det nu. precis i slutet där, i kurvan. ljuset. det som ryms i mitt synfält är det som finns just nu. men jag vet att ljuset lurar precis där borta. jag kan känna värmen.

en irrfärd har det varit. den här tiden. en underjordsvandring med ekande botten. nycklar som klirrar mot varandra och som hör hemma i något lås, någonstans. de har legat på botten som skramlande nygifta-burkar när jag smygit runt. utan att riktigt veta var de passar. vart var och en av dessa nycklar passar. jag brukade veta precis. nu passar ingen någonstans. jag tror det är det jag gjort den här tiden. provat nycklar. fastän jag vet precis så har jag inte kunnat hitta dem i mörkret. vilken som går till vilken dörr. men så började ljuset uppehålla sig något längre vid dagen och ibland hann jag till och med hem innan det blev mörkt. och då hittade jag direkt, förstås.

två månader har det gråa stökat till och skräpat ner. två månader av livet som varit inlindat i grå bomull. ett tunt men ack så oigenomträngligt hölje. men,, om två nya avskalade månader är våren här på riktigt och jag kommer att se tillbaka på den här tiden och känna aha. det är bara nu jag inte kan se det. men jag har känt det. att något hänt. eller inte hänt som det känns. men någon form av transformation har ägt rum. med mig och med naturen och med terriervalpen. det har gått både fort och sakta. jag måste snart stänga dörren bakom mig. och jag kommer inte att återvända. om två månader kommer jag ha planterat och vi kommer ha börjat grilla. toscana kommer att vara inom räckhåll och jag kommer ha alla nycklar i låsen. alla potatisar i burken. alla chips i påsen. den lille tonåringen till valp kommer ha kommit ur sin trotsålder. detta är mitt mål. iallafall.

K och jag försöker hålla oss vakna i soffan med täcke (som man egentligen inte alls får ha i soffan) och likörgodisar. I andra soffan sitter m helt klarvaken och mumlar. Nej härjar mer förresten. Jag förstår inte allvaret riktigt men håller mig vaken som sällskap. Jag tänker att det finns mycket spännande efternamn i Ryssland som jag aldrig tidigare hört. Jag tänker också att detta förmodligen inte kommer hända igen. Att jag ska vara vaken på grund av sport.