if you are a bird i am a bird
vi blev anfallna av ett gäng fiskmåsar idag, kasse och jag. det är ett väldans liv ovanför oss men jag tänker inte så mycket på det. fiskmåsar brukar vara ganska jobbiga och låta mycket. plötsligt dyker den ena ned och hugger min vän i ryggen. det är som i en film. det går så fort men jag hinner se och tänka så mycket. jag hinner se ansiktsuttrycket och ilskan. jag fattar ingenting. vi börjar springa varpå nästa mås dyker ned och försöker få tag i mitt hår. det hela måste se ganska festligt ut, på avstånd. speciellt måste hon tycka det ser kul ut, hon som stannar och släpper oss över gatan. hon sitter ju där på betryggande avstånd, inne i sin bil. jag tänker på det där sedan. när vi kommit in och hämtat oss en smula från chocken. jag tänker att det måste sett kul ut. jag tänker också att hon måste skyddat något. måsen. kanske en baby på rymmen. vi såg ju ett prickigt äggskal häromdagen. kanske hade man gjort samma sak. men jag är ändå fortfarande förbannad när jag tänker på det. biter de honom igen måste jag kanske kasta en sten eller två.
vi åker till glommen och kaspar, helt återhämtad från det hemska, springer lyckligt i sin lina. då och då kommer han springande och får sin belöning. spontankontakt måste belönas mycket har kursledaren sagt. och jag känner att han blir duktigare och duktigare för varje dag. vi slår oss ned vid vår vanliga sten och jag ångrar att jag hastade iväg så, utan kaffe och utan något trevligt att äta på. jag ser en massa stenar, stora nog att knocka en fiskmås med, om man träffar rätt vill säga. jag rafsar ihop de finaste och lastar fickorna fulla. vi börjar gå tillbaka mot bilen. det börjar bli kallt och det blåser. på avstånd hör jag strandfåglar och en fågelskådare dyker upp i horisonten. jag tömmer mina fickor. steg för steg, sten efter sten. väl framme vid bilen är fickorna tomma och lätta. kaspar är sandig om tassarna men han får sitta i framsätet. han älskar det. världen tillhör honom när han sitter där och spejar.
väl hemma igen lagar vi pappardelle bolognese och äter framför morden i midsomer. jag tar ett glas vin från sicilien, kaspar ett glas vatten. en känsla av lugn sköljer över oss. här hemma kan ingen skada oss. ingenting och ingen.
vi åker till glommen och kaspar, helt återhämtad från det hemska, springer lyckligt i sin lina. då och då kommer han springande och får sin belöning. spontankontakt måste belönas mycket har kursledaren sagt. och jag känner att han blir duktigare och duktigare för varje dag. vi slår oss ned vid vår vanliga sten och jag ångrar att jag hastade iväg så, utan kaffe och utan något trevligt att äta på. jag ser en massa stenar, stora nog att knocka en fiskmås med, om man träffar rätt vill säga. jag rafsar ihop de finaste och lastar fickorna fulla. vi börjar gå tillbaka mot bilen. det börjar bli kallt och det blåser. på avstånd hör jag strandfåglar och en fågelskådare dyker upp i horisonten. jag tömmer mina fickor. steg för steg, sten efter sten. väl framme vid bilen är fickorna tomma och lätta. kaspar är sandig om tassarna men han får sitta i framsätet. han älskar det. världen tillhör honom när han sitter där och spejar.
väl hemma igen lagar vi pappardelle bolognese och äter framför morden i midsomer. jag tar ett glas vin från sicilien, kaspar ett glas vatten. en känsla av lugn sköljer över oss. här hemma kan ingen skada oss. ingenting och ingen.
