kaspar och jag trotsar regnet och åker till skogen. Han hjälper mig finna några kantareller till en god kvällsmacka. Vi är ensamma hemma ikväll, nämligen.
Vi besöker en loppis och får med oss några böcker hem. Jag tänker mig att min resterande semestervecka ska ägnas åt diverse aktiviteter som jag normalt inte hinner med. Eller prioriterar bort snarare.
...då kan man inte riktigt låta bli att köpa dem lite ofta...
micki vaknar före mig. Klockan är fem i sex och klockan ska snart ringa. Det spöregnar ute och en tanke kommer och försvinner lika fort. Men det är så ofta man säger just sådär. Att man önskar man kunde ligga kvar och vara ledig och höra regnet utanför. Bara mysa. Och hur absurt det än skulle vara att jag skulle ligga kvar i sängen, vaken, så är det något jag ofta säger när jag kommer till jobbet. Kanske mest för att ha något att säga. Eller för att passa in, eller för att det är något man bara säger. Precis som när man frågar hur det är och när man inte bryr sig alla egentligen. Man gör och säger de märkligaste saker, för att passa in. Fortfarande. 32 år. Ibland skäms jag över hur jag nickar medhållande när någon säger att idag skulle man bara vara inne och mysa under en filt. Herregud. Och det är bara EN sak.
Jag vet inte varför det blev såhär. Jag skulle ju skriva om resan. Om hur skönt det kändes att bli blöt av regnet när vi vant stuvade in våra kära tillhörigheter (läs nödvändigheter) i blacky the clio. För om det är något vi kan så är det väl att utnyttja lastutrymmet på min bil på bästa sätt. Och fastän vi vet att vi kommer bygga om samma fina packning senare på kvällen, så är det med en liknande lyckorus-känsla vi packar in. Jag har plattat håret; det håller sig fresht längre så. Efter fem minuter är det förstört. Men det gör inget. Det heller.
För snart åker bi härifrån. Och jag kommer inte vända mig om.
...det gjorde jag inte heller. Förrän nu när vi är hemma igen. Nu vänder jag mig om hela tiden. Backar tillbaka och läser de sista sidorna igen. Uppmärksamt, som letade jag efter något jag missat. Eller för den ljuva njutningens skull. Jag smakar på musslorna, känner att vinet är lite för varmt ; allt är för varmt här. Poolen håller 30 grader och jag hjälper en stackars humla som kämpar för sitt liv. Den håller på att drunkna men jag räddar den.
Jag lyfter blicken nu och det regnar. Men jag vill inte längre bli blöt och jag vill inte skratta och packa bilen. Jag förstår inte någonting av det här landet just nu. Jag vill packa ner min hund och min man i en stor väska på hjul och rulla iväg till det där stället som jag älskar så mycket. Bilen får stå kvar. Den är trött.
helgens timmar har förflutit med minimal ansträngning. att leva. den perfekta helgen behöver inte innehålla så värst mycket avancerade grejer. den perfekta helgen är en helg full av mental vila och ro. som att laga mat. promenera med kaspar. umgås med micki som för en gångs skull är ledig en helg. eller att städa. jo städa kan faktiskt vara otroligt rogivande. tänk städa bort det som varit och lägga ut ett vitt lakan. och jag älskar vita tomma prassliga färska lakan.
bland det roligaste jag vet är att få ett fysiskt brev. det är en sådan känsla i att se ett kuvert, adresserat just till mig och som saknar fönster. det ska vara handskriven text naturligtvis. det skickas alldeles för få brev.
just detta brevet innehöll en massa tepåsar :) det liksom förgyllde hela kvällen och säkert hela veckan och definitivt varje gång jag tar en kopp te. det var från emma. som förstår precis..
solnedgång och promenad med vår vita son är en annan sak som kan förgylla en del.
...ett sånt där tjusigt leila-förkläde får man väl skaffa sig ett provisoriskt sådant. och så måste jag göra aioli till rekerna
poirot var på hälsohem i gårdagens avsnitt. han hade nog gillat min vetgräs-spirulina-spenat-drink. något som vi inmundigar varje morgon och kanske är det inbillning, men oj så pigga vi blir. extra pigg blir man naturligtvis av den lyxiga maskinen. nya älsklingen i köket.
ikväll är det slut på tramset dock. räkor och prosecco står på menyn. till det, favoritserien dicte. en kväll helt i min smak.
om det är något han är bra på, så är det att muntra upp när det känns trött och tråkigt. och om det är något han också är bra på är det att alltid vara positiv till förslag och önskningar. vill man åka och köpa glass mitt i natten på Shell så behöver man inte ens fråga två gånger. eller om han kan tänka sig laga en extra god middag när man själv gärna vill relaxa i soffan. det är just vid sådana tillfällen man känner av den där osynliga lyxen. den som bara jag kan se. och det är just sådana tillfällen man får komma ihåg när man kommer hem och disken svämmar över eller när det ligger sju använda handdukar i en blöt hög på golvet. ibland är jag inte så bra på det. och ibland minns jag allt. ikväll minns jag allt och ikväll lagar han entrecote från mostorps gård. och bearnaise. och ett glas vin.
ett besök på varbergs kurort kunde nog inte kommit lägligare...
jag förstår inte februari. alls. det enda jag kan se är en utfyllnadsmånad som är kall, mörk och ganska onödig. så är det såklart inte. men för mig är det så. för andra är det kanske sportlov, skidor och andra sportiga vinteraktiviteter. för mig är det idag två månader sedan julafton. jag har alltid tyckt om att använda det som en riktlinje, julafton. både innan och efter. den naturliga nollpunkten för fröken jul.
om fyra månader är vi i Italien. det om något är en anledning att sluta gnälla över den här onödiga månaden. men jag tror inte det går. jag tror jag har blivit en gnällspik. jag tycker inte om det.
en dag i förra veckan trodde jag att våren var på väg. idag snöregnar det så vi håller oss inne och bakar istället..
kunde man inte fira kanelbullens dag varje månad den fjärde?
den lille vargen i kaspar tjöt av längtan att komma ut i skogen. men efter de många vargobservationerna vågade vi inte släppa honom lös i skogen. istället begav vi oss mot ugglarp och långasand. stranden. hade med sin nya boll och allt var frid och fröjd. bara två gånger tänkte han sticka.
på väg tillbaka till bilen får vi syn på blodspår. och stora tussar av bortsliten hud med grov brun päls. och en mörk klump av något slag. jag petar lite på den med foten och undersidan är blodig. genast bestämmer jag (eller deckarhistorieälskaren i mig snarare) att det är ett hjärta. för att, ungefär tio meter från parkeringen, nästan snubbla över ett halvätet kadaver... fortfarande blodigt och med kött kvar. jag ryser av tanken på att jägaren själv kanske är helt nära oss och observerar, vaktar. fortfarande hungrig. vi skriver genast ett tyst kontrakt i bilen hem. vi ska inte ha kaspar lös alls på ett tag. ingenstans. men kaspar snarkar redan, behagligt ovetandes.
kaspar och jag fick varsin pannkaka. eller, vi kallar honom för lilla Bosch. han diskar rent som ingen annan.
kvart över två ville kaspar gå upp. det var dags tyckte han. motvilligt gick han med på att somna om igen. till halv sju. efter kaffe och gott bröd börjar vår städdag. med utrensning, dammsug och torkning av golven. däremellan slänga fem kilo skräp och diska fyra ställ. det är en mycket produktiv dag. mickis skruvar upp spegeln som vi köpte för tre år sedan. och som sedan dess stått lite nonchanlant och shabby shicit lutad mot väggen...
bilderna nedan är tagna med min trasiga telefon. så hav överseende..
