kasparthedog

den lille vargen i kaspar tjöt av längtan att komma ut i skogen. men efter de många vargobservationerna vågade vi inte släppa honom lös i skogen. istället begav vi oss mot ugglarp och långasand. stranden. hade med sin nya boll och allt var frid och fröjd. bara två gånger tänkte han sticka.

på väg tillbaka till bilen får vi syn på blodspår. och stora tussar av bortsliten hud med grov brun päls. och en mörk klump av något slag. jag petar lite på den med foten och undersidan är blodig. genast bestämmer jag (eller deckarhistorieälskaren i mig snarare) att det är ett hjärta. för att, ungefär tio meter från parkeringen, nästan snubbla över ett halvätet kadaver... fortfarande blodigt och med kött kvar. jag ryser av tanken på att jägaren själv kanske är helt nära oss och observerar, vaktar. fortfarande hungrig. vi skriver genast ett tyst kontrakt i bilen hem. vi ska inte ha kaspar lös alls på ett tag. ingenstans. men kaspar snarkar redan, behagligt ovetandes.

kaspar och jag fick varsin pannkaka. eller, vi kallar honom för lilla Bosch. han diskar rent som ingen annan.

kvart över två ville kaspar gå upp. det var dags tyckte han. motvilligt gick han med på att somna om igen. till halv sju. efter kaffe och gott bröd börjar vår städdag. med utrensning, dammsug och torkning av golven. däremellan slänga fem kilo skräp och diska fyra ställ. det är en mycket produktiv dag. mickis skruvar upp spegeln som vi köpte för tre år sedan. och som sedan dess stått lite nonchanlant och shabby shicit lutad mot väggen...