kasparthedog

den lille vargen i kaspar tjöt av längtan att komma ut i skogen. men efter de många vargobservationerna vågade vi inte släppa honom lös i skogen. istället begav vi oss mot ugglarp och långasand. stranden. hade med sin nya boll och allt var frid och fröjd. bara två gånger tänkte han sticka.

på väg tillbaka till bilen får vi syn på blodspår. och stora tussar av bortsliten hud med grov brun päls. och en mörk klump av något slag. jag petar lite på den med foten och undersidan är blodig. genast bestämmer jag (eller deckarhistorieälskaren i mig snarare) att det är ett hjärta. för att, ungefär tio meter från parkeringen, nästan snubbla över ett halvätet kadaver... fortfarande blodigt och med kött kvar. jag ryser av tanken på att jägaren själv kanske är helt nära oss och observerar, vaktar. fortfarande hungrig. vi skriver genast ett tyst kontrakt i bilen hem. vi ska inte ha kaspar lös alls på ett tag. ingenstans. men kaspar snarkar redan, behagligt ovetandes.