fläder och den berömda nötkakan
vi är ensamma nu, kaspar och jag. han stack och lämnade oss djupt besvikna. några minuter har gått och vi tjurar fortfarande. det är en smula ovanligt för att vara oss. att tjura i flera minuter.
allt började så bra. vi var och plockade fläder. eller, när man beskriver det så, så låter det ju som att det bara är att plocka. så är det förstås inte. bakom själva plockningen ligger naturligtvis åtskilliga timmar av kringresande, sökandes. det blir mycket diskussioner av det häftiga slaget. det är alltid något problem med farten när man letar fläder. antingen kör man (läs mickis) på tok för fort för att man ens ska hinna se skillnad på fläder och hundkäx liksom. eller så kör man (okej jag kanske kör lite väl sakta) så sakta att passageraren skäms och oroar sig för att eventuella cyklister ska stanna och tro att vi ska fråga om vägen eller så. man är som minst sams när man är ute och letar kan man säga. sedan när man får syn på en perfekt utslagen blomma så är man plötsligt bästisar. vi fick ihop till en säck och allt var frid och fröjd...
en timma senare sitter vi hemma i sofforna och äter till leila bakar i frankrike. hon gör chokladcroissants. jag blir såklart sugen på en men säger inget. jag kan inte baka croissants. jag har ingen marmorskiva och definitivt inte tid. jag berättar att jag tänker baka en nötkaka. han frågar inte mer om det. frågar inte något alls. bara accepterar och nickar. men alltså, det är en speciell nötkaka försöker jag. den som mormor alltid gör. ok ok får jag nu till svar. fortfarande inga frågor. fortfarande inget intresse. - jag funderar på att gå och köpa croissants, berättar han efter en tids tystnad. va? varför då?? hörde du inte, jag ska baka nötkaka. den är ju berömd! världsberömd nästan. - jo men jag blev så himla sugen på croissants, med choklad..
fem minuter senare är han redan utanför dörren och jag hinner inte ens hejda honom. tänker inte ens hejda honom. vi ska tjura nu. kasse och jag. ända tills han kommer tillbaka med frysta bake-off croissants. jag älskar dem men det tänker jag absolut inte erkänna. istället maler jag mina hasselnötter i min stenålderskvarn och inbillar mig att jag inte ens är intresserad av hans dumma franska fuskiga bakverk. och absolut inte med nutella...
