kasparthedog

på min födelsedag blev det roadtrip hem till familjen. kaspar ville såklart ut och sniffa  på snön i isaberg. sedan sov isbjörnen lugnt och stilla hela vägen hem..

- men ååh vilken gullig hund / - men herregud vad söt! / - jag döööör vilken gullig! / - kolla hunden han har med sig täcket / - mamma jag vill ha den / - är det en liten terrier? gud vad söt

jag tror det tog oss en halvtimma att gå nedför haga. vad vi inte hade tänkt på var att det är en smula riskabelt att ta med en sådan sötnos ut bland människor mitt i julmyset. vi hade rullat in honom i en filt som skulle hålla honom varm men det hela blev för mycket för julhandlarna. vi kände oss som josef och maria när vi skred nedför gatan. lilla jesuschild låg tyst i sin mantel hela dagen. först när vi skulle stanna för att äta soppa piggnade matvraket till. tror jag det, vegetarianen kände doften av gröna linser långt före oss. ja just det, kaspar har blivit vegetarian. tillfälligt iallafall. veterinären misstänker att hans eksem beror på foderallergi och åtta veckors vegetarianism ska upplysa oss vidare.. men av hans aptit att döma verkar han gilla det.

och så per. så stilig så stilig satt han och signerade sin bok, den stora matresan, på kungsmässan där vi stannade på väg hem. då fick man passa på att få med en bok hem. ytterligare en matbok. man får inte missa sådana tillfällen ;)  och perfekt sätt att köpa en ny bok utan att smyga hem den.

två timmar senare är julklappsinslagningen äntligen klar. för den här dagen. det blir en budgetjul med lite lamt inslagna paket. jag har tappat stinget, verkar det. jag brukade göra riktigt fina personliga paket. med snören av spets eller papper eller hampa. bokmärken och metallhängen. madonnor och kors. roliga avsändare och alltsammans nedstuvat i kökssoffan. nu ryms julisarna i två påsar, ovanpå soffan. entusiasmen är som bortblåst, kaspars hjälpsamma sida till trots. jag vänder mig om efter tejpen och när jag kommer tillbaka sitter kaspar redan och leker med sin julråtta. när jag tar den tillbaka demonstrerar han surt sitt missnöje med att riva julpappret i småbitar. efter att ha bråkat med mig i två timmar ligger han nu och snarkar under soffan. det har varit en lång dag.

det har varit en riktig mysfredag och den är inte slut ännu. det här nya med att vara ledig fredagar känns inte alls så tokigt längre. fredagar kanske är den bästa dagen. även om man ska jobba helgen som jag ska nu. men på fredagar finns alltid croissants i bageriet och det är så trevligt att åka dit tidigt och få dem helt varma direkt från ugnen. snabbt hem och göra kaffe och vips har man fått en fantastisk start på dagen. så fantastisk att det inte gör särskilt ont att städa ens. fast det har jag inte gjort idag. mattan är fortfarande supersmulig efter frukosten.

jag lagar boeuf bourguignon. (hur stavas det?!) halva grytan råkade hamna på min klänning. den ligger i handfatet nu. jag hatar just sådana incidenter och det händer mig ganska ofta. speciellt när jag inte har tid. grytan ska få stå och mysa hela kvällen. fredagsmysa om man vill. sedan ska den få åka in i kylen och ligga och sova tills imorgon kväll när jag kommer trött och svag hem från jobbet. då kommer den vara perfetto. ikväll blir det mickes idé om fredagsmys. vår nya tradition. oxfilé med bearnaisesås och ugnad rotselleri. efter det ska vi låtsas att vi äter päronkaka som jag skulle bakat idag. istället googlade jag hundar. vi har avancerat från undulat till hund nu. vem vet hur detta ska sluta.

det retar mig att ett löjligt förkylningsvirus kan ta sig in och ta min kropp i besittning. och det retar mig att jag inte låst dörren. bara att klampa in. jag har varit så upptagen med min efter-semestern-deppighet  (som förresten pågått alldeles för länge) att jag inte ens märkte när det smög in.

en känsla av maktlöshet infinner sig när jag ska hjälpa m in med musikgrejerna i nya bilen. plötsligt förstår jag hur de minsta sommartjejerna som bär tallrikarna i staplar om sju känner sig. det hela tar en väldig tid och mina lungor känns väldigt små. jag känner mikes medlidande blick i ryggen men jag säger inget. inte han heller. jag stänger bakluckan och doften av volvo smiter ut och slår mig i ansiktet. volvo har luktat på samma sätt sedan jag var sju och åkte med annas farmor med man till tåget i mjölby. jag vänder om och medan jag går till min egen blacky är jag förbannad över hur svag och mesig jag känner mig. så löjlig och tjejig att jag åker raka vägen till ica och köper två kilo köttfärs. kan jag inte bära så kan jag iallafall göra köttbullar. flera hundra köttbullar blir det. snart luktar hela lägenheten stekos. men det gör inget för jag har köpt rengöringsmedel med doft av citroner från sicilien. det hjälper mig lite att tänka på att om fem dagar är vi där. på citronernas ö. det hjälper mig att torka golven extra noga. och det hjälper mig att städa när jag är sjuk. städa bort och städa ut. mike föreslår att vi ska göra en grovrensning bland våra kläder. två timmar senare kan vi andas igen och kaffet smakar gott igen. jag känner hopp om att återfå min goda hälsa i tid för avresa. 

saltimbocca di pollo och slå upp ord. torsdagslyx.



 

jag minns inte var jag kände det sist. eller hur länge sedan. men vädret är det samma och den lite sträva känslan när jag drar fingret längs den lite torra (och om regnperioden fortsätter, snart flisiga om vi inte oljar in det) kanten på vårt nya trädgårdsbord. det är en efterlängtad förmiddagssol som sällskapar oss vid våra middagstallrikar. fisk på mickes och köttgryta på min. vanan från italien är med hem. är man sugen på fisk äter man fisk, är man sugen på kött och vitlök äter man det. och kanske viktigast av allt. är man sugen på pasta ska man äta det fastän man inte är ensam hemma. plötsligt säger han något som jag haft i tankarna men inte ännu lyckats sätta ord på. -det känns,, familjärt på något vis, menar han. bordet. och det faktum att allt vi behöver till middagen ryms på bordet. att äta köttgryta med pappardelle får mig alltid att känna mig trygg och hemma. och att sitta vid vårt nya bord och äta precis vad jag är sugen på utan att kompromissa för att m inte kan äta pasta, får mig att känna mig mer nära mig själv och honom än någonsin. we are one but we are not the same.

och det känns skönt. att äntligen ha något som känns familjärt. och förnimmelsen av en känsla och en tid då allt kändes tryggt och hemma. och efter att ha varit ifrån den känslan i några år nu börjar saker och ting runt mig äntligen kännas familjära. och att sitta ensam i soffan på lördagskvällarna när m är på jobbet, ger mig tid att vara just ensam och att känna min del i vår lilla familj. att våga vara ensam och att inte behöva någon är en befriande känsla. men redan i nästa skrivande minut inser jag att det inte alls är sant. alla behöver väl någon. men om man behöver någon annan för att vara sig själv så blir det nog svårt att vara ensam. och jag tänker att alla de som ser med medlidande på mig när jag sitter ensam på café eller köper en torskfilé eller de som erbjuder sitt sällskap när jag berättar att jag ska vara ensam hemma, jag tänker att de människorna har nog aldrig vågat vara ensamma med sig själva. det är en smula sorgligt.

ikväll firar jag min ensamhet med kaffe i mina nya italienska secondhand-koppar. jag undrar i vilken familj de bott innan de kom till mig. och om de också stått på ett familjärt stort trädgårdsbord i solljuset och blivit varma. jag undrar om de som hade dem älskade dem lika mycket som jag gör nu. om de, precis som jag, uppskattade den tjocka kanten och det knubbiga örat. och hur perfekt de ligger i handen. jag är inte precis den typen som tittar tillbaka på saker och undrar varför jag inte gjorde det och det. men detta ångrar jag. varför köpte jag inte alla koppar hon hade att sälja? varför bara de här två? tänk om de går sönder. för saker går ofta sönder i min familj. speciellt koppar och speciellt de finaste. men så får man en ny bästakopp. tills den går sönder. min allra allra bästaste hade jag limmat sju gånger. sedan fick jag släppa taget. men jag tänker på den ofta när jag letar i skåpet och funderar på vilken jag är sugen på just idag. det är ofta just den modellen som hade varit den perfekta. den som inte går att få längre.

i kylen ligger en enkilos rostasfile från mostorps gård och väntar på bättre tider. jag var där igår, i nya gårdsbutiken och det fanns så mycket jag ville ha.  och det kändes synd att dela på ett så fint köttstycke. imorgon får vi äta samma rätt helt enkelt. imorgon blir det grill och kanske plocka av tomaten som börjar bli väldigt röd. den allra första för i år. mike ska få den. han som älskar tomater så mycket. varje dag en fest. varje dag något att fira. det får man inte glömma bort eller ta för givet för då kommer inte tomaterna vara lika röda längre.  

gardasjön och hemresa samt några resefynd och mina gurkor som växt sig gigantiska under tiden vi var borta.