kasparthedog

jag minns inte var jag kände det sist. eller hur länge sedan. men vädret är det samma och den lite sträva känslan när jag drar fingret längs den lite torra (och om regnperioden fortsätter, snart flisiga om vi inte oljar in det) kanten på vårt nya trädgårdsbord. det är en efterlängtad förmiddagssol som sällskapar oss vid våra middagstallrikar. fisk på mickes och köttgryta på min. vanan från italien är med hem. är man sugen på fisk äter man fisk, är man sugen på kött och vitlök äter man det. och kanske viktigast av allt. är man sugen på pasta ska man äta det fastän man inte är ensam hemma. plötsligt säger han något som jag haft i tankarna men inte ännu lyckats sätta ord på. -det känns,, familjärt på något vis, menar han. bordet. och det faktum att allt vi behöver till middagen ryms på bordet. att äta köttgryta med pappardelle får mig alltid att känna mig trygg och hemma. och att sitta vid vårt nya bord och äta precis vad jag är sugen på utan att kompromissa för att m inte kan äta pasta, får mig att känna mig mer nära mig själv och honom än någonsin. we are one but we are not the same.

och det känns skönt. att äntligen ha något som känns familjärt. och förnimmelsen av en känsla och en tid då allt kändes tryggt och hemma. och efter att ha varit ifrån den känslan i några år nu börjar saker och ting runt mig äntligen kännas familjära. och att sitta ensam i soffan på lördagskvällarna när m är på jobbet, ger mig tid att vara just ensam och att känna min del i vår lilla familj. att våga vara ensam och att inte behöva någon är en befriande känsla. men redan i nästa skrivande minut inser jag att det inte alls är sant. alla behöver väl någon. men om man behöver någon annan för att vara sig själv så blir det nog svårt att vara ensam. och jag tänker att alla de som ser med medlidande på mig när jag sitter ensam på café eller köper en torskfilé eller de som erbjuder sitt sällskap när jag berättar att jag ska vara ensam hemma, jag tänker att de människorna har nog aldrig vågat vara ensamma med sig själva. det är en smula sorgligt.

ikväll firar jag min ensamhet med kaffe i mina nya italienska secondhand-koppar. jag undrar i vilken familj de bott innan de kom till mig. och om de också stått på ett familjärt stort trädgårdsbord i solljuset och blivit varma. jag undrar om de som hade dem älskade dem lika mycket som jag gör nu. om de, precis som jag, uppskattade den tjocka kanten och det knubbiga örat. och hur perfekt de ligger i handen. jag är inte precis den typen som tittar tillbaka på saker och undrar varför jag inte gjorde det och det. men detta ångrar jag. varför köpte jag inte alla koppar hon hade att sälja? varför bara de här två? tänk om de går sönder. för saker går ofta sönder i min familj. speciellt koppar och speciellt de finaste. men så får man en ny bästakopp. tills den går sönder. min allra allra bästaste hade jag limmat sju gånger. sedan fick jag släppa taget. men jag tänker på den ofta när jag letar i skåpet och funderar på vilken jag är sugen på just idag. det är ofta just den modellen som hade varit den perfekta. den som inte går att få längre.

i kylen ligger en enkilos rostasfile från mostorps gård och väntar på bättre tider. jag var där igår, i nya gårdsbutiken och det fanns så mycket jag ville ha.  och det kändes synd att dela på ett så fint köttstycke. imorgon får vi äta samma rätt helt enkelt. imorgon blir det grill och kanske plocka av tomaten som börjar bli väldigt röd. den allra första för i år. mike ska få den. han som älskar tomater så mycket. varje dag en fest. varje dag något att fira. det får man inte glömma bort eller ta för givet för då kommer inte tomaterna vara lika röda längre.