u2
ända sedan jag först hörde den genialiska texten till all i want is you, i reality bites på 90-talet, har jag varit fast. min respekt för bono har växt i takt med mig själv och egna värderingar. blivit något av en hjältefigur, om man vill. och även om jag är måttligt imponerad av kändisar så kan jag inte låta bli att fascineras av honom. och resten av hans magnifika band. för deras engagemang inte minst. ändå var det för första gången jag såg dem in real life, i fredags. vilken grej. allt som jag trott och förväntat mig skulle visa sig vara exakt så. efter alla dvd-visningar, hrm, här hemma och genom alla skivor och låtar och texter. alla intervjuer. kändes nästan som om jag kände dem. eller som om det var något självklart över det hela. inte alls som om det var första gången. edge var visserligen något kortare än jag tänkt mig. adam något lite coolare. larry the same. men ändå. kommer inte glömma det.
vid hissen på väg upp till vårt rum på våning 22, väntande liksom vi andra dödliga, dallas schoo. the edges gitarrtekniker. nöjda med att konstatera att han hade samma lite nördigt exalterade röst i verkligheten, åkte vi vidare till heaven 23 och hämtade varsin king size-räkmacka som inte heller den lämnade oss besvikna.
på söndagen fick vi åka tillbaka igen. falkenberg är bra grått och trist när man väl börjar tänka göteborg och fika/mat. tredje gången denna veckan.
vid hissen på väg upp till vårt rum på våning 22, väntande liksom vi andra dödliga, dallas schoo. the edges gitarrtekniker. nöjda med att konstatera att han hade samma lite nördigt exalterade röst i verkligheten, åkte vi vidare till heaven 23 och hämtade varsin king size-räkmacka som inte heller den lämnade oss besvikna.
på söndagen fick vi åka tillbaka igen. falkenberg är bra grått och trist när man väl börjar tänka göteborg och fika/mat. tredje gången denna veckan.
