message in a bottle
hemma är inte bäst faktiskt. ibland kan borta vara bäst. borta var kaffet bäst. vinet bäst. vädret bäst. invånarna bäst. maten bäst. inställningen till livet bäst. generositeten och värmen bäst. tomaterna bäst. naturen bäst.
hemma nu smakar toscana-vinet bra men inte lika bäst som på plats. hemma smakar kaffet bra men här finns inga kompisar vid bardisken. hemma är värmen på något sätt mer kvävande än borta. hemma är maten god och visst kör vi toscana-style men det där lilla extra kanske saknas.
fast hemma kan man längta och så kan man resa tillbaka när man vill, i minnet. och med tankens kraft kan man uträtta nästan vad som helst. är det inte så? om två veckor är allt som vanligt igen. eller,, kanske inte riktigt som vanligt. jag är någon annan nu. på insidan. italien har lagt sig liksom ett skimmer, en aura om man vill, runt mig. en känsla av fullbordan av något slag. ovanpå detta michael. förälskelsen har spridit sig. deeply in love, deeply in lust. så det kan gå.
jag har en känsla av att jag kommer sakna en väldig massa saker. jag tänker mycket på den långhåriga jesus-look-alike-prästen som läste tidningen och drack espresso innan mässan. jag tänker på pizzafamiljen; vilka vänner vi blev. jag tänker på gobbarna på torget i panzano, samma bänk samma fyra varje gång. jag tänker på gurra och hans skoter. jag tänker på samförståndet med caféinnehavaren när vi tittade på michael jackson på tv. something magic och som på något vis liksom förde med sig en känsla av gemenskap; fastän vi inte talade varandras språk så förstod vi detta med michael och musik. jag tänker på vinhunden som besökte oss när det var dags för middag. jag tänker på pastamannen som inte förstod mig alls men som blev min vän till slut. jag tänker framför allt på hur trevliga och hur gästvänliga alla italien-people är. och hur det inte alls är samma sak här. mest av allt tänker jag på att en cappucino kostade 12 kronor och hur sverige tror att vi är så fräna med våra lattes. vilket skämt det är. det tänker jag mycket på. hur man glömt bort vad det egentligen handlar om.
hemma nu smakar toscana-vinet bra men inte lika bäst som på plats. hemma smakar kaffet bra men här finns inga kompisar vid bardisken. hemma är värmen på något sätt mer kvävande än borta. hemma är maten god och visst kör vi toscana-style men det där lilla extra kanske saknas.
fast hemma kan man längta och så kan man resa tillbaka när man vill, i minnet. och med tankens kraft kan man uträtta nästan vad som helst. är det inte så? om två veckor är allt som vanligt igen. eller,, kanske inte riktigt som vanligt. jag är någon annan nu. på insidan. italien har lagt sig liksom ett skimmer, en aura om man vill, runt mig. en känsla av fullbordan av något slag. ovanpå detta michael. förälskelsen har spridit sig. deeply in love, deeply in lust. så det kan gå.
jag har en känsla av att jag kommer sakna en väldig massa saker. jag tänker mycket på den långhåriga jesus-look-alike-prästen som läste tidningen och drack espresso innan mässan. jag tänker på pizzafamiljen; vilka vänner vi blev. jag tänker på gobbarna på torget i panzano, samma bänk samma fyra varje gång. jag tänker på gurra och hans skoter. jag tänker på samförståndet med caféinnehavaren när vi tittade på michael jackson på tv. something magic och som på något vis liksom förde med sig en känsla av gemenskap; fastän vi inte talade varandras språk så förstod vi detta med michael och musik. jag tänker på vinhunden som besökte oss när det var dags för middag. jag tänker på pastamannen som inte förstod mig alls men som blev min vän till slut. jag tänker framför allt på hur trevliga och hur gästvänliga alla italien-people är. och hur det inte alls är samma sak här. mest av allt tänker jag på att en cappucino kostade 12 kronor och hur sverige tror att vi är så fräna med våra lattes. vilket skämt det är. det tänker jag mycket på. hur man glömt bort vad det egentligen handlar om.
