roadtrip i natten
vi har inte kommit längre än en kvart in i vår nattliga resa förrän det snarkar tungt bakom mig. jag försöker mig på ett samtal och låtsas att jag inte hör att han sover, i hopp om att vi ska kunna prata. passa på att prata om allt möjligt viktigt nu när vi äntligen sitter instängda i en bil mitt i natten när inga telefoner kan ringa. jag har sett fram emot detta. våra roadtrips blir alltid lyckade och konstigt nog är vi aldrig så sams som instängda i en bil. när jag var liten brukade pappa åka runt i bilen med mig för att jag skulle somna. nattliga färder gjorde mig lugn av någon anledning. och honom också. och det är något visst med att vara ute i tysta mörka natten. egentligen behöver man inte ens prata. det behövs inte. egentligen kan man bara sitta och åka i tystnaden. men ändå. just den här vägen är så otroligt tråkig! mitt samtalsförsök misslyckas och jag tänker inte så mycket mer på det. det är något rogivande över ljudet av någon annans sömn. trots allt.
den gula M-bokstaven lyser upp min väg och jag drivar in och får en latte. snarket är fortfarande i full gång och jag bryr mig inte om att beställa för två. däremot undrar jag om det hörs ut från fönstret när jag ska få mitt kaffe. färden fortsätter och jag känner ett behagligt lugn. vet inte om det handlar om kaffet eller om att äntligen vara på väg. HEM. till mitt hemhem. klockan är strax efter tre och vi har fortfarande tre och en halv timma kvar och fastän det känns som en evighet så kan jag inte låta bli att njuta lite av tystnaden. och ensamheten. de närmsta två timmarna kommer jag möta lika många bilar. västergötland välkomnar mig och jag glider fram ensam med mina tankar, ackompanjerad av sovet i baksätet. bredvid mig tornar diverse musikväskor upp sig och skymmer sidospegeln. vi har byggt ett fort i baksätet istället. ifall en trött bröllopskille ska behöva sova och sträcka ut sig lite i turnebussen så ska det gå bra i baksätet. täcke och kudde. allt finns på plats. plötsligt har tre timmar gått och jag börjar intressera mig för en french hotdog till frukost. sömnen har vaknat till liv och berättar att han nog sovit hela tiden. det kommer som en total nyhet för mig.
den gula M-bokstaven lyser upp min väg och jag drivar in och får en latte. snarket är fortfarande i full gång och jag bryr mig inte om att beställa för två. däremot undrar jag om det hörs ut från fönstret när jag ska få mitt kaffe. färden fortsätter och jag känner ett behagligt lugn. vet inte om det handlar om kaffet eller om att äntligen vara på väg. HEM. till mitt hemhem. klockan är strax efter tre och vi har fortfarande tre och en halv timma kvar och fastän det känns som en evighet så kan jag inte låta bli att njuta lite av tystnaden. och ensamheten. de närmsta två timmarna kommer jag möta lika många bilar. västergötland välkomnar mig och jag glider fram ensam med mina tankar, ackompanjerad av sovet i baksätet. bredvid mig tornar diverse musikväskor upp sig och skymmer sidospegeln. vi har byggt ett fort i baksätet istället. ifall en trött bröllopskille ska behöva sova och sträcka ut sig lite i turnebussen så ska det gå bra i baksätet. täcke och kudde. allt finns på plats. plötsligt har tre timmar gått och jag börjar intressera mig för en french hotdog till frukost. sömnen har vaknat till liv och berättar att han nog sovit hela tiden. det kommer som en total nyhet för mig.
