fyra år från nu
det regnar mot rutan. rutorna för att vara korrekt. jag hör det flera gånger under natten då jag oroligt vänder och vrider mig på mitt två centimeter tjocka liggunderlag. jag är för pigg. för utvilad. jag har varit ledig en vecka innan vi reser. en vecka av lugn och ro och längtan. benen i min kropp gör sig påminda på ett helt annat sätt såhär första natten än vad de kommer göra nästföljande natt. jag tänker den här första natten att det måste vara ungefär så här meine schwester kände sig, när hon var sjuk. att benen stack ut. fast i en mjuk säng. men ändå. jag tänkte just så.
regnar, alltså. med en smula akrobatik får jag så upp dörren och kravlar ut. det var mörkt när vi kom hit så jag blir förvånad över hur civiliserad en rastplats kan se ut i dagsljus. i mörkret kände vi oss skyddade och inbäddade. nu är allt så mycket tydligare. precis bredvid vår bil har en kostymkille parkerat sin silvriga mercedes. han har fällt ned sitt säte och sover med öppen mun. inget täcke. jag skakar av kudden och får fatt i min serways påse som jag förberett redan hemma. vi har varsin. serways-påse. serways är en rastplats-kedja i tyskland. i påsen ligger flip-flop-tofflor, handduk, tandkräm och tandborste. schampo i miniflarror. jag är stolt över de här påsarna som jag så omsorgsfullt förberett. som av en händelse är de prickiga. rödvit-prickiga. matchar min klänning som också är prickig, om än svartvit. jag har valt den här klänningen med omsorg. för att resa bekvämt.
jag köper en dusch. det tar en stund innan jag förstår vad de menar i kassan. att jag måste lämna min bilnyckel i pant mot duschnyckeln. och när jag fönar mitt hår kommer en dam som jobbar på duschen fram och frågar mig något på tyska. senare förstår jag att hon menar att jag borde ha en plattång. men just då hörde jag bara att hon ville steka mitt hår. och jag nickar och ler, som jag alltid gör, när jag inte hör riktigt. det tar en dag att vänja sig vid tyska språket. och nästa dag är vi i södra tyskland och jag är inte alls lika mallig längre. i södra tyskland talar de ett språk som jag knappt känner igen. om jag nu tyckte att det började gå bra, dag ett...
tillbaka vid bilen ligger micki fortfarande och snarkar och kostymkillen står nu och pratar i telefon, gestikulerande och väldigt vaken. jag väcker micki och berättar om hur väl omhändertagen jag blivit, inne på gästhuset. ingenting är som hemma. och jag älskar det. jag packar upp engångsgrillen på ett rastplats-bord. vi kokar vatten över elden och lagar kaffe i medhavd bodum-press. en känsla av välbehag sprider sig i kroppen. på en rastplats, mitt i tyskland, mitt i sommaren. och jag minns just den där morgonen. jag vet inte varför den kommer till mig just ikväll, en fredagskväll i mars. men jag längtar. tre månader kvar. låt det gå fort.
apropå att vakna upp på ett annat ställe än man gått och lagt sig på. det hände oss en gång när jag var liten. eller mindre. vi var på resande fot i norrland. min familj och familjen karolina. de hade husvagn, vi hade tält. annars var vi nog ganska jämlika, våra familjer. men just när det gällde detta hade de en lyxigare resesituation än vad vi hade. det blev väl sent och vi behövde någonstans att sova. de gick och lade sig i sin husvagn och mina stackars föräldrar tragglade upp tältet. hade vi bara väntat någon timma till hade säkert solen gått upp och vi hade kanske valt en annan övernattningsplats. istället vaknar vi upp på en soptipp. men jag minns det fortfarande och jag skrattar åt det ibland. för mig själv, i mitt huvud. och det får mig att behålla mitt fokus på jorden. många saker ifrån min barndom hjälper mig med det. och speciellt saker jag delat med den familjen.
nedan följer några saker jag saknar och tänker på, från 2010. fjärde året i år. jag har aldrig längtat mer.
